Jag föddes 1947 i Småbönders i Terjärv. Småbönders är ett talande namn, byn har inte så goda förutsättningar för jordbruk, med mestadels små backiga och steniga åkrar. Men det är en vacker bygd där folk trivs att bo och byn är i dag fortfarande en levande landsbygd. Min släkt har till största delen kommit från trakterna av Terjärv. Eftersom Småbönders är en språklig gränsby till finskspråkiga Vetil och Evijärvi så förekommer också namn som Kaino, Wirkkala och Alperi i de digra släktlistorna.
...
Tack vare andras arbete i ett par mycket omfattande släktutredningar, Släkten Caino-Torp och Släkten Lassas i Terjärv har jag bekvämt kunnat följa mina släktled bakåt. Så t.ex. kan jag, om jag räknat rätt, gå 13 generationer bakåt och komma till Grels Caino, född ca 1490. Går jag många led bakåt längs en annan släktlinje kommer jag till Olof Olofsson Torp i Vetil född ca 1570. Hans tredje son hette Gabriel Olofsson, född 1609 död 1697. Han var husbonde på Torp 1636-1675 och gift med Carin Mattsdotter Virkkala. Om Gabriel Olofsson berättas att han deltog i kyrkobygget i Vetil. Han stämde 1642 Clemets Jöransson Pulkkinen för att denne hade fällt och hållit i sin ägo en björn som de gemensamt drivit ur idet. Åtalet förkastades dock.
I min fars släkt finns åtta släktled bakåt bonden Matts Johansson Svartsjö i Terjärv. Hans sondotter Maria gifte sig med en Malm i Jakobstad och hennes sondotter födde 5 februari 1804 en pojke som sedan blev Finlands nationalskald, Johan Ludvig Runeberg. Å andra sidan finns också namnet Matti Haapoja, en sinnesrubbad mångmördare på 1800-talet, i den digra utredningen, lite mer på avstånd genetiskt sett, tack och lov. Bland Caino-Torps ättlingar har släktforskarna med Ragnar Mannil i spetsen ytterligare plockat fram en imponerande samling: där finns konstnärer som Erik Cainberg och Tapio Wirkkala, politiker som Esko Aho, Ragnar Granvik och Nils-Anders Granvik, musiker som Erik Bergman, Alexander Slotte, Taneli Kuusisto och Konsta Jylhä.
På närmare håll i släkten finns många emigranter. Jag kunde själv lätt ha blivit amerikanare. Min farfar och farmor firade sitt bröllop i Superior i Wisconsin 1902. Dock valde de att flytta hem till Småbönders lagom tills min far skulle födas 1908. Men en farbror som dog ung finns begravd i Superior och en annan farbror, Elis, fick långt senare sin sista viloplats i New Jersey, liksom en faster, Hildegard. I de trakterna bor också flera av mina kusiner. Andra finns längre söderut och västerut i andra stater.
Om att ha en amerikansk bror som fanns med i amerikanska armén i mot tyskarna i andra världskriget medan han själv var med i Finlands krig berättar min farbror Hilding:
"Själv var jag också vid fronten, i samma krig men på en annan skådeplats. Jag skrev ett brev till Elis från vårt krigs front i Syväri i ryska Karelen och sände det på post till Sverige. Det vidarebefodades till Spanien och Amerika och sedan med fältpost till Tyskland. Sådana krokvägar fick breven ta under kriget."
Så skrev Hilding i en bok som han gav ut vid 80 års ålder. Själv har jag fått leva ett liv i fredens tid, liksom i välfärdens. När min farfar och farmor bodde i Småbönders i 1900-talets början var det magra år, på gränsen till svält ibland. Själv har jag, trots att jag för det mesta tillhört de lågavlönade i samhället, alltid haft vad jag har behövt och mycket mer därtill och jag har kunnat leva ett liv som för min farmor och farfar skulle ha tett sig som ett ofattbart överflöd.
Familjen flyttade 1950 till Lepplax i Pedersöre. Jag minns att det regnade och att katten hoppade av flyttlasset i Furu, men infångades och blev sedan en bra huskatt också på det nya stället. Framme i Lepplax stod jag under uthustaket i regnet och tittade storögt på mitt nya hem, en gård som såg så enormt stor ut jämfört med det vi kom ifrån. Det var inget Småbönders längre utan ett för den tiden ordentligt jordbruk med 18 hektar och åtta mjölkkor i fähuset. Här växte jag upp under lyckliga år med far och mor och sex syskon.
På den tiden räckte det för bondebarn med folkskolan och eventuellt något år i folkhögskola, lantmannaskola eller liknande. Jag kom senare i livet länge att dras med ett ganska onödigt men stundom mycket påtagligt komplex för detta att inte ha någon utbildning. Snart blev ju nästan alla finländare välutbildade och jag hade i stort sett bara Lepplax folkskola att komma med. Senare har jag tyckt att den ringa utbildningen ibland varit ett plus, jag har läst och lärt mycket senare i livet, när motivationen säkert var större än om jag hade pluggat i ett gymansium och en högskola. Men förstås har jag som "autodidakt" saknat viktig handledning och insikter i metodik.
Mitt första jobb fick jag på Sundqvists såg i hembyn. Lönen var 2,50 mk i timmen. På sågen fick jag lära mig hur viktigt det är att ha den rätta känslan när man jobbar med trä, jag kom att stå vid sågklingan och ta emot det bräde eller den planka som var på sågbordet och mitt grepp avgjorde om den sista biten av skäret blev rakt eller om sågklingans motkraft gav ett snedskär. Jobbet bredvid den vinande sågklingan hade sina risker men sågägaren Erik Sundqvists korta lektion i arbetarskydd var effektiv:
"Riskera ingenting med att gå för nära om det hakar upp sig eller blir ett felskär. Nya träd växer hela tiden upp i skogen men sågar du av armen så växer det inte ut någon ny".
Sonen Karl-Erik var den som jag mest jobbade med, en man med filosofisk läggning. Svärsonen Gustav Skuthälla sommarjobbade också på sågen ibland. Även han hade många tankar om tillståndet i världen och kafferasterna på sågen blev ibland förlängda när världsläget kärvade till sig och det fanns mycket att diskutera, som t.ex. under sexdagarskriget -67. Föga anade jag då att jag själv i andra jobb senare i livet skulle komma att besöka flera av världens oroshärdar och katastrofområden.
Min äldsta bror Börje åkte på 50-talet till Sverige, som så många andra den tiden. Han kom att öppna vägen till Sverige också för oss yngre bröder som ville "på förtjänst". Själv kom jag att redan som icke skriftskolgången göra ett månadslångt besök i den svenska huvudstaden.
... Min farbror Levi och hans Anna-Lena hade varit på besök från USA och haft bilen med, en folkvagn -57. När de skulle resa tillbaka via Göteborg så fick jag åka med i ett pyttelitet utrymme i baksätet som blivit över när allt var packat. Vi körde längs gamla riksåttan, stannade vid en grusgrop i Oravais för att tvätta bilen, blev stoppade av polisen i Vasa för överhastighet men fick inga böter, på väg utrikes som vi var. I Raumo blev det övernattning i ett resandehem i gamla stan och sedan bar det iväg till hamnen i Åbo och gamla Bore II. Jag trodde inte mina ögon, att en båt kunde vara så stor! Vackert vit var den där den låg i hamnen med Åbo slott i bakgrunden. Väl ombord fick jag sova på golvet i Levis och Anna-Lenas hytt. Det blev ett abrupt uppvaknande när Anna-Lena skulle spola i handfatet på morgonen och vred på för mycket så att vattnet sköljde över ansiktet på mej där jag sov på golvet.
Så kom vi fram till Stockholm och jag fick bo hos min bror i Hägersten. Det var en lägenhet i ett hus med utsikt över stan, en fantastisk syn för en 13-åring från landet. Vi var underhyresgäster till portvakten i huset vilket betydde att jag fick hjälpa till med trappstädningen för att göra rätt för mig. Jag fick också vara med på brorsans jobb och jag fick gå på landskampen och se Dan Waern vinna 1500 meter.
Några år senare kom jag att återvända till Stockholm. Denna gång blev det att bo mitt i stan, adressen Varvsgatan 8 på Söder. Det var strax ovanför Söder Mälarstrand, nära Västerbron. Högalidskyrkans dubbeltorn var ett bra riktmärke och tog man spårvagn kom man hem med 10:an. Jag besökte kvarteren nyligen och det var sig ganska likt.
Min bror fanns fortfarande kvar då 1963 och jag fick jobba på samma firma som han, Hellberg & Sundqvist med adress Pryssgänd 8 på de branta kullerstensgatorna ovanför Slussen på Söder. I dag är de kvarteren bostäder och kontor men då, -63 fanns bland annat denna plåtslagerifirma som vi jobbade på där. Jag minns utsiken från verkstadsfönstret, med Riddarfjärden och stadshuset mittemot.
I denna sena tid 2007 kom jag att läsa en artikel i Hufvudstadsbladet om en exklusiv turistattraktion i Stockholm. Man kunde gå på takvandring, försedd med räddningslina och säkerhetssele. Jag hajade till när jag såg bilden till artikeln, den utsikten kände jag igen! Så hade ju jag också vandrat då på 60-talet, med Gamla stans tornspiror och alla taken i blickfånget. Jag minns när det blev middagstid och klockan blev tolv, hur alla klockorna ringde från olika håll, Storkyrkan, Tyska kyrkan och den på Riddarholmen och så Katarina från Söder...
Då var det ju inte frågan om turism utan om jobb för brödfördan, vi målade plåttak med svart färg, vi bytte plåt, vi gjorde takrännor och gesimsrännor, skorstensbeslag och stuprör. Jag minns när rören skulle bytas. Mitt jobb var att stå nere på gatan och fira upp rören till Broke som hängde ner från takkanten i en sittbräda, fäst vid ett grovt rep. Han var förmodligen lite rädd och säkert ansträngd, hans kondition var nog inte den bästa eftersom han drack rätt mycket. "Kan du för f-n inte hålla reda på tåtarna", skrek han när jag försökte vinscha upp fyratumsrören exakt så att han skulle få in dem i den senast fastsatta stuprörsdelen, utan att lyckas så bra, nervös som jag blev av hans ilska.
Senare fick jag själv pröva på att hänga där mellan himmel och jord och fästa rör. Det var inte så kul och jag förstod Brokes ilska om tåtarna inte hanterades rätt.
Vi sysslade också med annat i Stockholm. På kvällar och veckoslut hjälpte min bror och jag en kollega som hade en liten firma som bla. sysslade med fönsterputsning. För 2 kronor fönstret kämpade jag på med vattenämbar, svamp och raka. Vanligen gick det ganska bra men på vissa nybyggen fanns det något ämne från bygget som hade fastnat på glasytorna och råkade man ut för sånt gick förtjänsten ner. Illa var det också om man hamnade att tvätta i lägenheter där folk hunnit flytta in. Folk är otroligt kräsna när de just tagit sin nya lägenhet, kanske sitt livs investering i besittning.
En annan grej vi extraknäckade med var att bygga tak över altaner och bygga in balkonger. Vi gjorde rörkonstruktioner och använde korrugerade glasfiberarmerade plastskivor som takmaterial. En kväll i november -63 när vi höll på med ett sånt bygge på en fin villa i Lidingö kom husets herre ut och sade med darr på rösten att de säger på tv att Kennedy har blivit mördad. Vi hantverkare bjöds in och fick dela chocken över klassgränserna.
I övrigt var livet i Stockholm festligt för en tonåring från Österbotten. Jag fick se den tidens stjärnor inom idrotten på Stockholms stadion och i Johanneshov. Jag fick se den tidens toppartister på Skansen. Jag minns en ljum sommarkväll när Evert Taube steg fram på scenen och sjöng sin "Se hur hela Uppland står i lågor, kvällssol rinner bortom Solna skog...". Där fanns Juilette Greco, Zarah Leander och många fler. På bio gick de nya filmerna, på Vinterpalatset i superbredbild.
Också inom det religiösa livet rörde det på sig i Stockholm. En minnesvärd kväll gick jag på bönemöte i Johanneshov, det var stort upplagt möte med Målle Lindberg, då en av mediernas favoriter. Det blev trots mycket teknik ingen riktig fart på tillställningen, men visst var det en känsla av att vara i händelsernas centrum. Så var det också när Martin Luther King besökte Stockholm i samband med att han fick Nobels fredspris. Han ledde en fredsmarsch från Kungsträdgården till Storkyrkan vid slottet och jag hade tagit med mig min Agfa-kamera och stod där med en hop pressfotografer och väntade in honom. Jag hade tur, han och hans följe passerade precis bredvid min plats. Jag fick bra bilder och sedan när de gick in i kyrkan var det bara att följa efter och gå förbi alla fullsatta bänkar fram till andra raden eftersom alla vakter utgick ifrån att jag var pressfotograf. Jag hade lite dåligt samvete för min bluff men fick senare användning för bilderna i alla fall i pressammanhang den sorgliga dag när det meddelades att Martin Luther King blivit mördad.
Efter en sejour som båtbyggare på Åland och i Kronoby fick jag 1970 jobb på Jakobstads Tidning som sk. volontär. Jag sade upp mig från Nautor, en högstatusarbetsplats på den tiden.
... "Jag har fått nytt jobb", sa jag åt chefen. "Va tå för arbeit" fräste han, ovan vid att någon som fått jobb på Nautor skulle komma på tanken att sluta frivilligt.
På JT stannade jag några år. Det var en mycket trevlig arbetsplats med fina medarbetare: chefen Ole Jakobsson, Alf Snellman, Fjalar Nylander, Cay Sandelin, Jan Kronholm, Ole Höglund och Sonja Hellsten fanns där de första åren. Hans Hartell hann jag göra några uppdrag med innan han gick i pension, bl.a. handlade det om antika stolar på museét. På somrarna dök intressanta sommarjobbare upp, bland dem Lars Sund som jag kom att bli bra bekant med.
Jag minns att ett av våra första uppdrag tillsammans gällde författarseminariet i Vörå. Det var innan han själv blivit författare, men tydligen fanns hans håg där redan då, ty på hemvägen var jag ensam, Lars stannade kvar på seminariet. På redaktionen var det inte nådigt när jag kom med mina bilder men textskribenten saknades. JT var en tidning med hård inriktning på nyheter och det var en ständig tävlan med främst Vasabladet. Jag skulle dock tro att när Lasses text sedan kom så var den, fastän försenad, av desto högre klass.
JT var en pigg tidning som på den tiden hade eget tryckeri. Det gjorde att pressläggningen vid behov kunde bli mycket sen. Jag minns en gång när jag hade avslutat för kvällen som nattredaktör och på hemväg till Kulneffsgatan såg en polisbil inne på gården i kvarteret vid Frams hörnet. En man hade just hittats mördad ute på gårdsplanen. Jag åkte tillbaka till JT, ringde hem till sättare Enqvist som kom tillbaka till jobbet och så gjorde vi om en sida så att mordet kom med i följande dags tidning.
...
En lördag var jag i stort sett ensam på jobbet, de andra var på nån sorts seminarium i Vasa. Tips kom in om ett mord i Vörå, en tragisk historia om en man som dödat sin hustru och nu var på rymmen till fots i trakterna. Jag åkte dit för att få bilder och medan jag var där blev han fasttagen i en övergiven ungdomslokal. Det var långt före mobiltelefonernas tid så jag ringde polisen från en telefonkiosk i Vörå för att få detaljer. I brådskan hade jag inte fått något anteckningsblock med mig, mordets anteckningar kom nu på baksidan av ett handelslagskvitto och upplösningen på en annan papperslapp.
Att se människor som dött i olyckor och våldsdåd var hemskt, senare i filmningssammanhang lärde jag mig ett slags icke-seende som gjorde att jag klarade mig med förståndet i behåll. Öronen är svårare att stänga av och det är ljudminnen som varit svårast att hantera.
En ung man från trakten hade varit försvunnen en längre tid och rykten gick om vad som hade hänt honom. En dag ringde telefonen på jobbet, en taxichaufför ringde och tipsade om att de hade hittat den försvunne i hamnen. Jag åkte dit och kom att bevittna proceduren att få upp en drunknad människa ur vattnet. Kameran fick vänta då, liksom vid några andra tillfällen när jag kommit "för tidigt" till någon olycksplats.
En olycka med lyckligt slut, men med dramatiska omständigheter en senhöst också för mig som reporter, var när bogserbåten Eol gick på grund en kväll utanför Jakobstad. Besättningen hade räddat sig till sjöbevakningsstationen på Mässkär. En sättare på JT, Peter Gädda, hade fortfarande båten ute och vi åkte iväg för att få en bild från Mässkär. Peters båt fanns vid Ådön, det var mörkt och redan is vid stränderna så vi fick börja med att skuffa båten över starndisen till öppet vatten och så bar det iväg över vattnet. Framme på Mässkär fann vi de förlista som satt och drack kaffe och det blev en bra bild till följande dags tidning.
I början av september 1972 följde världen med fasa kidnappningsdramat i OS i Munchen. På JT var jag sent i jobb den kvällen och det sista telegrammet för kvällen innan vi stängde handlande om skottlossning på Munchens flygplats. Tidigt följande morgon blev jag väckt av någon som ringde och sa att jag skulle komma till jobbet. Jag var fylld av dramatiken i Munchen och förstod först inte vad det var frågan om, Munchendramat var ju ingenting för en lokaltidning. Så småningom klarnade det att en mudderverk, Nostaja, på natten hade stjälpt vid inloppet till Jakobstads hamn och att många människor hade drunknat. Jan Kronholm och jag åkte ut till området utanför Euran. Lite av bottnen på det upp och nervända mudderverket syntes ovanför vattenytan. Chockade överlevande fanns där, de som hade haft sinnesnärvaron och turen att klara sig genom att hoppa i sjön när mudderverket slog runt. 16 personer omkom.
Någon tid senare kom Jan och jag att återvända till området i ett dystert ärende, att följa med när en räddningsbåt med dykare började söka och lyfta upp de drunknade som inte hade hittats genast. Det var en vacker dag på sjön i ett hemskt uppdrag.
Ytterligare några månader senare kom jag att gå in i vraket tillsammans med bärgaren Bo Sippus för att ta bilder. Nostaja låg då fortfarande i vattnet men man hade vänt mudderverket delvis, så vi kunde gå därinne på balkar längs sidan medan vattnet skvalpade. Det var en kuslig upplevelse, speciellt som alla drunknade då ännu inte hade hittats.
På förmiddagen tisdagen den 11 december 1973 fick jag i mitt bås på JT-redaktionen ett märkligt samtal från Purmo. -Ett flygplan har landat i Lillby och krockat med en bil, sade rösten i luren.
...
Jag for iväg i full fart mot Purmo och när jag kom fram fann jag ett konfunderat ungt par vid en något demolerad bil och, mycket riktigt, ett litet flygplan en bit därifrån. Ett inte särskilt skadat plan och piloten, sammanbiten och fåordig, såg helt frisk ut.
Historien var märklig. Paret i bilen hade varit på väg till Jakobstad för att handla och samtidigt skulle de ta sin TV-apparat på reparation. TV:n hade de placerat i baksätet på sin folka. Plötsligt, på den raksträcka som följer efter Lillby, hade deras bil tagit ett konstigt skutt, samtidigt som det smällde till där bak. Bilens framända reste sig samtidigt som farten ökade högst betydligt. Kort efteråt blev det stopp och när paret tittade bakåt hade de ett flygplan bakom sig och inne i bilen planets framhjulsstag begravd i deras TV-apparat.
Planet hade nödlandat och då hållit en betydligt högre fart än bilen. När påkörningen blev ett faktum slogs planets framhjul loss och staget åkte in genom bilens bakruta och landade på TV:n i baksätet! Ingen blev skadad och fem dagar senare var jag på plats på nytt för att fotografera flygplanet som nu med nytt framhjul tog fart på samma raksträcka och lyfte elegant mot vidare äventyr. Inga bilar i vägen den gången.
I juli 1985 var det sommarfester som vanligt i Jakobstad. En söndagskväll hade Jaro hemmamatch som jag var och tog bilder på och Mikael Wiehe sjöng i skolparken. Eftersom jag skulle vara ledig följande dag for jag senare på kvällen upp till JT för att ladda filmer så att kollegerna skulle ha att sätta i kamerorna på måndagsmorgonen. Jag hade inte laddat många rullar innan Jan Snellman, en sommarpraktikant, kom in. Han och hans kompis hade kört runt på stan och sett att brandkåren ryckt ut. Jag sa att han skulle ringa brandkåren och kolla.
...
-Dom säger att Pedersöre kyrka brinner, sa han med lite missstrogen röst när han la på luren. Jag tog en kameraväska och de rullar jag hade laddat och åkte med Jan och hans kompis till kyrkan. Det blev en färd i full fart, vi ville ju hinna få bilder innan brandkåren hade släckt. Mycket riktigt rykte det ur några fönster när vi kom fram och jag knäppte några rutor av röken och brandmän som jobbade med den medeltida kyrkan i bakgrunden, nöjd att ha hunnit få det som jag trodde var kvällens mest dramatiska bilder. Men situationen var inte över. Jag gick in i kyrkan som var delvis rökfylld. Jan och den andra killen hade tillsammans med andra tillskyndande börjat bära ut värdeföremål. Jag tog bilder av utrymningen även om jag inte förstod varför det skulle vara nödvändigt.
En stund senare stod hela kyrkan i brand. Elden hade spritt sig till det höga tornet som började fungera som en skorsten. Därifrån spred sig elden till mellantaket ovanför valvet och snart brann vattentaket. Litet senare tog jag bilder av det 65 meter höga tornet som brann som en jättelik fackla. Det var fruktansvärt chockerande att uppleva, den kyrkan var så gammal och speciell och det var också min kyrka som många personliga minnen var förknippade med.
På kyrkbacken träffade jag ett par kolleger som hade sett att det brann och kommit dit. Alf Snellman, redaktionschefen kom också och jag föreslog att vi skulle ge ut en extratidning. På den tiden utkom JT inte på måndagarna. Han var tveksam, det var mitt i sommaren och de flesta som behövdes för att klara en tryckning fanns förmodligen oåtkomliga på sina sommastugor. Eftersom jag hade slut på film till kameran bad jag honom skjutsa mig till tidningen och i bilen kom vi överens om att i alla fall försöka ringa runt och se om det gick att få tag på folk. Det visade sig att många var hemma, troligen tack vare att det varit Jakobs dagar och resultatet blev en unik extratidning. På morgontimmarna kom jag sedan att köra ut tidningsbuntar med kyrkbrandsreportagen i bygden eftersom den normala distributionen inte kunde kopplas in.
Jag tyckte att extratidningen långt var "min" tidning, både när det gällde idé och mycket av jobbet. Min roll kom sedan av någon anledning att skrivas om och tonas ner, något som inte var roligt att uppleva, men det lärde mig åtminstone att själv vara noggrann och rättvis i mitt fortsatta värv, när det gällde att se vem som låg bakom det som skapades.
Orsaken till branden i Pedersöre kyrka blev aldrig utredd. En person som jag ytligt kände blev utpekad som pyromanen bakom branden, men han fälldes aldrig. Jag har ett starkt synminne av honom några dagar före branden när han på det rastlösa sätt som var hans, gick fram och tillbaka, rak i ryggen och med spänd hållning och av en händelse med Pedersöre kyrkas då ännu obrunna torn i bakgrunden.
Jag kom sedan att följa återuppbyggnaden på nära håll, då med film- och videokamera. Jag filmade det omfattande putsningsarbetet inne i kyrkan, takbygget och sedan tornbygget som skedde i tre delar på marken och som en minnesvärd höstdag lyftes på plats med en jättelik kran. Kyrkan återställdes alltså i sin ursprungliga form och snart är det inte så många som tänker på att det i stort sett är bara väggarna och valvet och en del av inredningen som är ursprungliga i denna vackra kyrka. En påminnelse finns dock: Halonens brandskadade altartavla har igen hängts upp på en vägg i kyrkan.
Redaktionskafferummet på JT låg på andra våningen med stora fönster norrut mot en mindre skön parkeringsplats, en servicestation och bortom den på andra sidan Schaumansesplanaden låg skolträdgården, en av landets finaste parkanläggningar.
...
I detta kafferum hände det rätt ofta när man om somrarna satt i kvällsskiftets sju-kaffe och tittade på den av Coraeus besjungna norrhimlen över Jakobstad att en kännspak takt av fotsteg och käpp ekade i spiraltrappan. Det var Ingolf Friman som kom, "ingen grädde och inget socker" sa han redan utanför kafferumsdörren, att han skulle få kaffe var självklart. Så satt han med oss, oftast välkommen, ibland lite störande eftersom han hörde till dem som ville vara i centrum och vi stundom hade kollegiala saker vi tyckte var viktigare att diskutera än hans för tillfället aktuella projekt. Men han var en trevlig person, han hade historierna från det Jakobstad som fanns före oss och han hade träffsäkra kommentarer till samtidens händelser och människor.
Ingolf Friman var känd jakobstadsbo, yrkesfotograf och skribent, diktare och amatörarkeolog. Det var främst i det sistnämnda värvet som jag kom att bli bekant med honom.
"Friman finner fornborg / forntida fångstmäns fäste" var Kaj Sandelins allitterära rubrik på en artikel jag skrev som ett resultat av en expedition med Ingolf Friman i Purmoskogarna. Han hittade massor av forngravar, han hittade fornborgar och bautastenar och mycket annat. Ibland tyckte jag att hans tolkningar var väl fantasifulla, en känsla som jag senare haft ganska många gånger i amatörforskarsammanhang, det verkar höra till att spä på lite. Friman färdades i buss och på moped och var glad när han lyckades få mig med, då fick han åka folkvagn. Han hälsade glatt åt mänskorna genom bilfönstret. "Man ska hälsa åt kvinnorna, i alla åldrar. De unga tror att de är äldre och de gamla att de är yngre och resten kanske får känna sig attraktiva". Friman bodde på gamla dar i Mariahemmet på Skatan, i första lägenheten, väl inrökt. Länge efter att han flyttat dit ville han komma ut på turer i bygden.
Odin Sikström. Han hade anammat den italienska sångskolan och gick till frejdigt angepp på svåra verk, men också sånger med lättare anslag. Han bodde i ett trähus nere vid kanalen. Han var plåtslagare som sin far före honom, men på den tiden jag kände honom hade han lagt verktygen på hyllan, bortsett från ett kort undantag vid oljekrisen på 70-talet när han fick för sig att "sätta oljeshejkerna på plats" med att återuppta kakelugnstillverkningen.Det blev sen inte så mycket av det och mest träffade man honom "på stan", intresserad av folk och händelser och med överraskande nedslag i litterära resonemang mitt i vardagen. Han kunde citera Stindberg i vimlet vid Terassohörnet och läsa Dan Anderson-dikter på kafé. Som många andra färgstarka personligheter hade han sidor som var ganska jobbiga. I minnet är bilden av Odin dock klart positiv, han var en bekantskap som berikade. Han hade en vacker sångröst som var angenäm att lyssna på också i tal, en röst full av energi. Han hade gott om åsikter och ibland kunde rösten slå över i en gnälligare ton när han exempelvid beklagade sig över uteblivna kulturanslag för något av sina projekt. Han färdades ofta på tidningen när någon skiva var på gång, han hade insett publicitetens betydelse. På lokalradion sågs han också ofta, han ville diskutera teknik och försökte få Österberg och Sandström att dela med sig av sina ljudkunskper. Han hade själv en Tandberg med Sennheisermikrofon som han spelade in sin musik på. Brodern Harry ackompanjerade ibland på cello. En viktig händelse i hans liv var när Karl Sahlgren gjorde ett charmigt tv-program med honom för finlandssvenska televisionen. På den tiden var det sällsynt och spännande med tv-produktioner utanför de stora städerna.
Fjalar Nylander. "Ja, det var en härlig tid", sa Portern, signatur för redaktören Fjalar Nylander, när jag intervjuade honom om gamla tider i den lokala tidningsvärlden. Han hade börjat jobba på JT 1947, samma år som jag föddes, och han blev kvar där till sin pensionering. Med bildat språk och välmodulerad röst berättade han om forna tiders tidnigsproduktion, mänskorna och händelserna. Han var med på den tiden när man på landsortstidningarna övergick till att mera aktivt göra reportage och fotografera. Han kom att bli den som skulle ta de flesta bilderna och sedan under primitiva förhållanden framkalla dem. Torkningen skedde på en klädlina på balkongen. Portern gjorde många arbetsplatsreportage, det kunde vara på fabrikerna i stan eller höbärgningsreportage ute på landet, där bilden föreställde familjen i arbete på höängen i färd med att sätta hö på störar, med hästen, senare traktorn i bakgrunden. Han berättade om den gången när han skulle ta en bild av nyårsbalen i Vasa stadshus och hade laddat för mycket magnesium i blixtaggregatet. "Jag stod uppe på balkongen, det var skumt i salen så jag tänkte att det behövs mycket pulver. Men det blev alltför mycket och när jag såg sotflagorna dala ner mot damernas decolletage fann jag för gott att avlägsna mig, snabbt."
Portern började aldrig använda skrivmaskin, han skrev med kulspetspenna på makulaturpapper. Han hade en speciell slängig stil och skrev glest på det olinjerade pappret. När JT byggde nytt 1969 fick han ett eget rum och dit flyttade han sitt gamla skrivbord och sin smått antika kontorsstol, tillverkad i trä med en kraftig fjäderanordning som tillät att skribenten kunde luta sig bakåt som i en gungstol när han behövde vila och tänka efter. Så gjorde Portern ofta, sköt upp glasögonen i pannan och lutade sig långt bakåt med blicken i fjärran.
P. var också god fotograf. Han använde inte längre magnesiumblixten när jag blev bekant med honom, men väl en rätt märkvärdig anordning till blixtljus med väska och handtag för själva blixten. Kameran var en Yasica 6x6-kamera med spegelreflexsökare vilket gjorde att bilderna fick en speciell låg vinkel eftersom man hade kameran på magen och tittade ner i sökaren när man knäppte.
När jag den 3 februari 1970 kom första morgonen till nya jobbet på JT var det Portern som tog hand om mig och med uppenbar förnöjelse överlämnade ansvaret för fotobestyren. Det hade visserligen blivit modernare och bekvämare med mörkrumsjobbet på nya JT men P. var trött på framkallandet och välkomnade vaktombytet. Sedan kom vi bra överens under de år vi jobbade tillsammans. Han hade inte körkort så jag fick agera chaufför och fotograf, många var de utflykter vi gjorde tillsammans, han med anteckningsblocket och jag med kameran och det blev alltid ett resultat med text och bild i tidningen. Han hade ett fint, lite sirligt uppträdande i sin yrkesutövning. Så var t.ex. bondkvinnorna alltid värdinnor i hans vokabulär. Han var också dagbokspoet på JT och jag minns att jag på en födelsedag vid kaffebordet på jobbet fick en gratulationsdikt av honom som jag länge bevarade, skriven förstås med kulspetspenna på det vanliga makulaturpappret.
En vårdag 1974 gick jag in på radion i Jakobstad, vars redaktion då fanns i Irjalas hus medan studion var belägen i brandkårshuset.. Jag kände två av dem som jobbade på radion, Sten Westerholm och Stina Saari. Sten var upprörd över att han inte fick tag på någon filmare för ett inslag till nyheterna om att olycksmudderverket Nostaja nu hade bärgats och skulle tas in till Jakobstads hamn.
...
På den tiden filmades tv-inslagen med 16 mm filmkamera, laddad med svartvit film. Vid Yle i Vasa fanns det en filmgrupp, Timo Torpo var fotograf och Pauli Airenne ljudtekniker. Dessutom hade det funnits en flitig frilansare i Karleby, Sigvard Rosén. Han var smålänning och hade hamnat i Finland först som frivillig i kriget och sedan när han gift sig med en finländsk kvinna. Denne Rosén var en man med personlighet och humör. Jag mötte honom första gången på en orienteringstävling i Kronoby i slutet på 1960-talet. Det var spännande spurtstrid i budkavletävlingen och jag stod i målområdet för att fotografera upplösningen. I ivern tog jag ett steg framför tv-fotograf Roséns kamera och fick en utskällning som hette duga. Det var minsann skillnad på tv-fotografer och vanliga frilansknäppare! Nu, flera år senare, hade denne Rosén drabbats av en sjukdom och kunde inte längre filma.
-Kan du inte köpa Roséns kamera och börja frilansa åt oss, sa Sten Westerholm.
Det lät förstås intressant och jag hade inte tänkt fortsätta med tidningsjobbet, jag hade märkt att jag nog inte passade så bra där trots allt. Men jag hade inga pengar till en filmkamera och Rosén hade satt ett högt pris. Jag ringde i alla fall till Rosén i Gamlakarleby och vi kom överens om att jag skulle komma dit. Jag trappade upp till andra våningen i ett trevligt trähus och togs vänligt emot. Rosén gick igenom utrustningen, vi kom överens om ett pris som inte alls var så farligt högt och jag tog ett banklån följande dag och så var jag plötsligt filmare, något som jag, till och från, skulle fortsätta att vara i resten av mitt yrkesverksamma liv.
Kameran var en Bolex H16 Reflex med ett Vario Svitar zoomobjektiv. Den var byggd för fjäderdrift, men hade en 12 volts elmotor som man kunde fästa på sidan för mer kontinuerlig filmning och då kunde man också få synkroniserat ljud via en synkkabel till en Nagra bandspelare. Det fungerade något sånär, synken stämde inte alltid och motorn liksom kameran förde ett ljud som hördes störande i inomhusintervjer. För det mesta gick det ändå bra och en fördel var att om man blev utan ström i ackun så kunde man alltid skruva bort motorn, ta fram veven och spänna fjädern, då hade man 32 sekunders filmtid för varje vevning, dock utan synkljud.
Så var jag igång med ett inte alltför fett men mycket intressant liv som frilansfilmare åt tv:n. Jag filmade som första inslag ett seminarium i Nykarleby för TV-nytt med Sten Westerholm som redaktör. Jan Magnus Jansson var huvudtalare på seminariet och blev den första i den långa rad av människor som jag ställt framför kameran för intervju. Sten gjorde sedan fler tv-inslag och sommaren 1974 var också en sjukskötarstuderande frilansare vid Vasa-radion, Anneli Sarvimäki, mycket aktiv och jag gjorde många inslag med henne. I Sydösterbotten fanns Karl-Erik Granfors och Trygve Erikson som ibland ringde och ville ha en filmare. Sommaren 1974 var en riktig regnsommar och jag våndades med min ringa erfarenhet att klara av det dåliga ljuset dessa mulna kvällar, t.ex. vid vridläktaren i Närpes där Ralf Långbacka övade teatern med pjäsen Hästupproret.
Det blev hundratals uppdrag de åren på 1970-talet, ibland också åt de finskspråkiga redaktionerna. Bland filmningarna jag minns var en resa till östgränsen med en redaktör från Sveriges tv, det var ju inte så länge efter det sk. kalla kriget och han hade en teori om hur ryssarna hade tänkt sig en invasion över norra Finland in till Sverige i händelse av krig. Han gjorde en sk. stand up framför en gränsbom någonstans i Sallatrakten och drog en dramatisk speak medan jag filmade, men jag minns känslan av att detta är inte på riktigt, det är en slags fiktion fast det görs som verkligt.
Trevligare uppdrag var t.ex. att filma legendariske spelmannen Konsta Jylhä i en präktig bondstuga i Kaustby, president Kekkonen när han murade grundstenen till Metsä Botnias fabrik i Kaskö och statsminister Koivisto likaså i Kaskö på fiskarfest. I Närpes var det Emi-76 som var en storsamling för emigranter och där kom jag att samarbeta med Leif Salmén som då var helt ny när det gällde tv. En minnesvärd filmningsresa gick till trakterna av Kuopio där Karl Sahlgren gjorde program om karelska evakuerade i byn Suhi. Sahlgren hade en god känsla för tv-mediet och det var ett verkligt nöje att få vara med och göra program med honom. En annan resa jag gärna minns gick till svenska Älvdalen där Harald Wiik skulle göra ett inslag i sitt program om mjölkhantering. Det blev några intressanta dagar i trakter där man då ännu drev korna till fäbodar, mjölkade, gjorde ost och annat enligt en lång tradition. Med på resan var också Tor Ahlstrand som producent. En speciell erfarenhet var att bli bekant med språket i Älvdalen, det var en variant av svenska som var det mest speciella jag erfarit, i jämförelse med älvdaliskan är t.ex. närpesdialekten nästan som högsvenska.
Flera intressanta uppdrag i skärgården hör också till de trevliga minnena från denna tid. Tillsammans med tv-redaktör Bosse Willebrandt gjorde jag ett program med Karl A Backman, en båtbyggare i Panike på Replot. Han byggde en träbåt på gammalt sätt i sitt snickeri på Söderudden, det blev ett bra program.
Bröderna Rönn i samma trakter byggde också en båt, på modernt sätt. De var fiskare och när båten var färdig följde jag med på en fisketur ut i Kvarken. De lade ut laxnäten på kvällen och sov några timmar, sedan tog de upp näten i mörkret. Jag hade med en generator för att få ström till strålkastaren. I dyningarna blev jag fruktansvärt sjösjuk. Det krävdes allt vad jag hade av självövervinnelse för att sätta igång generatorn, ställa in lampan och filma samtidigt som jag försökte hålla balansen i mörkrtet och sjögången och dessutom med jämna mellanrum skulle spy över relingen. Följande dag satte de av mig i Kaskö och jag minns fortfarande den befriande känslan av att gå över Kaskö torg och ha fast mark under föttrena. Flera år senare när jag jobbade för När-TV i Närpes och filmade fiskare i Nämpnäs var det nån av dem som sa att "ja du var rejält sjösjuk på Rönns båt den där gången". Ryktet går, också på sjön.
Våren 1976 var jag fortfarande frilansare och bodde i Jakobstad. Jag hyrde rum på Kulneffsgatan på den tiden och hade märkligt nog ingen telefon, utan hyresvärdinnan kom i trappan och bankade på när någon ringde och sökte mig. Så hade det varit tidigt på morgonen 1972 när jag skulle ut och fotografera Nostaja-katastrofen och så var det morgonen den 13 april 1976 när jag fick telefonbud om att jag skulle fara till Lappo, det hade hänt någon olycka där som skulle filmas för tv-nyheterna.
...
I bilen på väg mot Lappo hörde jag i radion mera om vad som hade hänt. Någon slags explosion hade inträffat på den statliga patronfabriken och människor hade dödats. Framme i Lappo var det krossade fönsterrutor längs huvudgatan och på fabriksområdet var förödelsen stor. Jag stannade vid fabriksinfarten och plockade fram filmutrustningen och hade precis satt kameran på stativ när en procession av likbilar körde förbi där jag stod. Kameran gick, vidvinkelobjektivet var på och de långa svarta bilarna gled förbi. Först senare hörde jag omfattningen av katastrofen, att fyrtio människor hade dödats när en laddningsmaskin exploderade i en verkstad i fabriken och antände angränsande krutlager. Jag filmade hela dagen och på sen eftermiddag åkte jag till flygfältet i Vasa med filmerna. Detta var ju långt före mobiltelefonernas tid, det var också före de många nyhetssändningarnas tid, så kom filmen fram till Pasila för att hinna framkallas till halv nio-nyheterna så var det ok. Vad jag inte visste var att medan jag höll på med mitt i Lappo så hade olyckans omfattning börjat stå klar för redaktionerna i Vasa och Helsingfors. Men linjerna till Lappo var tidvis blockerade av alla som ringde och redaktionerna fick ingen kontakt med de som jobbade på olycksplatsen. Så när jag kom till Vasa efter att ha lämnat filmerna på flygfältet var det ett enormt sug efter ögonvittnesskildringar, jag var den första som kom från olycksplatsen och hade sett alltsammans. Jag hade ju hållit på med mitt och hade inte faktaunderlag för nyhetsrapportering men kunde förstås berätta vad jag hade upplevt. Jag hann precis bli intervjuad för riksradions halv sex-nyheter och hade till all lycka fått en del uppgifter i Lappo innan jag åkte därifrån som jag kunde använda. Det visade sig sedan att de uppgifter som gällde bl.a. offrens antal höll streck även om det var uppskattningar på det stadiet jag lämnade olycksplatsen.
40 människor dog i explosionen. Dagarna därpå var jag igen i Lappo med TV-uutisets reporter och besökte då också hem som drabbats. Det var mest unga människor som hade dött och det var inte så lätt att gå in i hemmen för att filma sörjande och chockade föräldrar och barn. Jag var osäker på finska språket men lärde mig grundligt de dagarna vad man säger på finska när man tar sörjande människor i hand. Det stora antalet döda ledde också till praktiska egenheter. Jag filmade fäder på kyrkogården som grävde sina barns gravar eftersom gravgrävarna inte hann med. Jag filmade begravningen, inte själva akten i kyrkan, den direktsändes om jag inte minns fel, men den långa raden av kistor som placerades utanför kyrkan och sedan färden till kyrkogården, de lilamålade spånplattorna som kistorna först placerades på, sedan de många öppna gravarna.
Det råkade sig så att jag långt före olyckan hade beställt en resa till USA som skulle inledas denna dag. Jag kom att starta resan med begravningen i Lappo, sedan förde jag filmerna till framkallning i Tammerfors och bilderna länkades till nyhetssändningarna i Helsingfors medan jag själv fortsatte med bil till flyget som skulle föra mig till mitt första besök i Amerika. Så kom en stor, svår upplevelse att genast följas av en annan, också den stor men av en helt annorlunda karaktär. Jag besökte för första gången mina farbröder och kusiner i New Jersey och Lappo-olyckans minnen förbleknade i alla de nya intryck Amerikaresan gav. När man är ung går sådant så till synes enkelt. Men de hemska dagarna i Lappo 1976 har för alltid stannat i minnet.
1978 vikarerade jag ett år på radion i Vasa. Jag bodde i Vikby och fick nu lära känna Vasatrakten bättre, liksom de människor som jobbade på radio och tv i Vasa. Heikki Hissa var chef och på svenska radion fanns Gustav Strömsholm, Inger Wikström, Paul Lindell, Agneta Glad, Solbritt Söderström och under kortare tid bl.a. Sven-Erik Klinkman. Tore Snickars och Håkan Anttila frilansade på sporten. Det var goda människor som gjorde ett bra jobb. Det var också folk som tog sitt jobb på allvar, speciellt Paul Lindell hade bestämda åsikter om hur saker och ting skulle skötas.
...
Själv var jag mycket rörlig och tyckte om att vara ute så jag fick jobba mycket med den tunga magnetofonen Nagra på axeln. Speciellt minns jag den tidens valvakor, där mitt jobb bestod i att flänga runt på stan på valkvällen och besöka olika partiers valvakor och ge telefonrapporter därifrån i direktsändning. Missöden kunde förstås också hända. Hos socialdemokraterna hade någon tagit bort kvasten som skulle hindra ytterdörren från att slå igen så jag fick rusa runt och bulta på olika fönster tills jag blev insläppt. Hos Sfp fanns inte ett enda normalt telefonuttag som jag skulle ha kunnat koppla in telefonadaptern i, så jag kunde inte rapportera per telefon. Jag beslöt att ta med mina intervjuobjekt, politiker och partitjänstemän i rask promenad i kvällen över till stadshuset där radiostudion fanns. Jag minns Paul Lindells min när jag kom intravande i direktsändning med hela den andfådda delegationen.
Radiojobbet var annorlunda då än nu. Det fanns inte så mycket sändningstid för regionerna, vanligen var det frågan om en kvart nyheter om dagen samt en timmes söndagsprogram. Detta gjorde att minuter och sekunder var dyrbara och inslagen och programmen blev nog mer genomarbetade än i dag. Det fanns tid att fila på reportagen, man kunde jobba en vecka med ett tjugominuters söndagsprogram. Eftersom jag inte hade familj tog jag dessutom kvällar och ibland nätter till hjälp för att få ett program som jag ville ha det.
När man lyssnar på dessa gamla program så märks nog de många timmarnas arbete bakom, men man märker också att tempot är trögt jämfört med dagens radioprat och att språket var styvt och onödigt högtidligt förr.
En regional tv-verksamhet hade också kommit igång så smått. Dels skulle radioredaktörerna göra inslag till tv-nyheterna och aktualitetsprogrammen, dels fanns det tidvis anställda tv-redaktörer i Vasa. Att denna verksamhet utökades var någonting som jag drog nytta av eftersom jag som frilansfilmare fick mera jobb. En redaktör från Helsingfors, Erik Meitz stationerades en tid i Vasa för att göra österbottnisk tv och vi kom att samarbeta mycket. Ett program jag minns handlade om Kaskö efter Metsä Botnias etablering, den lilla lugna staden som väcktes ur sin sömn av den stora fabriken, så var upplägget. Programmet blev inte populärt i Kaskö. Vi hade inte bara filmat de vanliga vyerna utan också sådant som inte var så snyggt och sådant var känsligt förr när tv-mediet togs på största allvar och en orts image antogs hänga på hur man presenterades i rutan. Ett annat program som vi gjorde i Närpes, ifrågasatte det kloka i att vinterodla i växthus med den stora energiåtgång det innebär, väckte också ont blod och lokaltidningen skrev en ilsken ledare om programmet.
1979 återvände jag till Jakobstad och fortsatte som frilansare med radio och tv. Erik Meitz hade planer på att resa till Sydostasien för att göra tv-program och jag föreslog lite på skämt att jag kan ju komma och filma, vi hade ju jobbat en hel del tisammans och kom bra överens. En tid senare ringde han och sa att det där var en bra idé. Han hade också utverkat tillstånd för en filmningsresa till Kina, något som var mycket ovanligt på den tiden.
...
Meitz åkte iväg till Thailand på våren tillsammans med en redaktör från Suomen Kuvalehti. Kinaresan skulle inträffa på hösten så i början av september åkte jag i min tur söderut med hårt rabatterade Aeroflot-biljetter. Detta var före massturismens tid, man kunde inte åka billigt som nuförtiden. Själva resan var ett litet äventyr i sig. Först gällde det att förhandla sig till tillstånd att ha övervikt på bagaget. Jag träffade en barsk tjänsteman på Aeroflot-kontoret på flygfältet i Helsingfors och han lovade ta hand om saken när jag skulle checka in. Väl vid incheckningngen satt en dam som var på gott humör och lät mitt tunga bagage passera utan problem. Tjänstemannen jag träffat tidigare fanns med på planet till Moskva och han var arg för att jag inte kontaktat honom! Förmodligen hade han velat ägna sig åt lite maktutövning denna vackra söndagsmorgon, men blev snuvad på det roliga av flinka flickor vid disken. Resan gick sedan bra, ingenting av de skräckhistorier som brukar berättas den tiden om Aeroflot-resor hände mig. I Bombay var det mellanlandning med apelsinlemonad i en sliten flygplatsbyggnad med kackerlackor och beväpnade vakter i kortbyxor.
Meitz hade satt ett tufft tidschema, samma dag som jag anlände till Bangkok bar det iväg vidare till norra Thailand med nattåg. Det var ett långsamt tåg och mycket speciellt med främmande maträtter i restaurangvagnen som hade öppna förnster mot den tropiska natten där doftande fläktar svepte in från byarna och risfälten som passerade förbi. Jag var förstås helt slut efter att ha rest så långt men jag låg ändå länge vaken i sovvagnen och såg i nattdunklet hur konturerna av höga berg avtecknade sig mot stärnhimlen.
Denna första filmningsutflykt gällde ett inslag till finlandssvenska tv:n om opiumhanteringen i den sk. gyllene triangeln. Vi anlände till Chiang Mai, Thailands näststörsta stad, och åkte snart vidare till gränsstaden i norr, Chiang Rai. Det blev att också rent bokstavligt filma den omtalade triangeln när vi klättrade upp på en höjd vid gränsen och hade Mekongfloden nedanför, Laos till höger och Burma till vänster. Uppe på höjderna filmade vi bland Meo och andra begsfolk och fick oss till livs annorlunda kulturyttringar men också prov på fattigdom och drogmissbruk.
Ett internationellt projekt pågick, det gick ut på att få bergsfolken att odla andra grödor istället för opium. Liknande försök har gjorts senare och ibland lyckats något så när, men lätt har det inte varit. Om bönderna odlade opiumvallmo fick de bra skörd, de hade en produkt som var lätt att transportera och gav en inkomst.- Om de odlade t.ex. kaffe istället var det inte alls säkert att lönsamheten blev så god, plus att den fortsatta hanteringen inte var lika bra ordnad.
Mitt livs skräckfärd i bil fick jag på denna resa i norra Thailand. Vi skulle besöka en bergsby högt uppe och hade bara en vanlig personbil som färdmedel. Det skulle ha behövts något stadigt och fyrhjulsdrivet istället, för berget var högt och vägen smal. Dalen låg långt därnere och inga räcken fanns. Det var hemskt och jag borde ha haft böner att be, men istället var det några rader av Ferlin som kom i min skalle: "...men dör du där i hopen / i ynkedom och drav / skall fjärran fågelropen / strö klarhet kring din grav."
Väl uppe blev det fina bilder av både människor och vyer och dessutom köpte jag en färgglad duk av en gammal tant, en av de ytterst få souvenirer jag har från mina många resor. Tre andra föremål finns: en duk till från en annan by in Thailand, en minikruka också från Thailand och en papperskniv i ebenholts från Tanzania.
Senare delen av 1970-talet var Pol Pots tid i Thailands östra grannland Kambodja. Med en förvrängd kommunism införde han "år noll" och satte igång en samhällsomdaning som resulterade ca en miljon döda och en stor del av befolkningen förflyttades och tvingades till arbete på myndigheternas order. Avsikten var att återföra landet till ett jordbrukssamhälle och människor från städerna tvingades ut på landet. Många avrättades och många svalt ihjäl. 1979 gick Vietnam in i Kambodja, eller Kampuchea som det hette då. Pol Pots röda khmerer störtades, krig bröt ut och människor flydde i hundratusental över gränsen till Thailand där enorma flyktingläger bildades.
...
Jag kom att filma vid gränsen till Kambodja och i flyktinglägren i två omgångar, först för FST tillsammans med Meitz och sedan för TV-uutiset. Första resan till gränsen gick via den ostliga staden Chantabury och vidare till ett av flyktinglägren norrut därifrån. För att spara pengar åkte vi trehjulig mopedtaxi en del av sträckan. Jag som var yngst fick åka på det lilla flaket med bagaget. Det fanns en del internationella reportrar vid gränsen, men knappast någon annan som anlände per moped.
Det första flyktinglägret vi besökte hette Kamput. Det fanns tio kilometer från gränsen och väntade dagen därpå nya flyktingar. Sjuksköterskor från Röda Korset höll på och packade upp utrustning, thaliländska vakter patrullerade, men annars var lägret och sjukhuset invid tomt. Vi fortsatte vidare mot gränsen, nu i ett stadigare fordon än mopedtaxin. Vid en liten thailändsk militärpostering fanns en grupp flyktingar som hade kommit över gränsen några dagar tidigare. En del av dem kom efter en längre tid på flykt. Också de som kommit in från ställen nära gränsen var undernärda på grund av den kaotiska situatioinen i Kambodja. Under ett soltak trängdes de, droppflaskorna hängde från takbjälkarna. En liten flicka grät ihållande.
Vid middagstid när hettan var som värst, tystnade flickans gråt. Sköterskor ur en australiensisk Röda Kors-grupp som anlänt på förmiddagen försökte ännu med konstgjord andning, men det var redan för sent. Röda Kors-gruppen åkte snart vidare till nästa ställe och det blev mycket tyst i hettan. Någon enstaka gång hördes artillerield från andra sidan några kilometer bort. Det var de allt mer trängda röda khmererna som besköts av Vietnamstödda trupper.
Några dagar senare var det inte lika stilla vid gränsposteringen. Nu fanns tusentals flyktingar här, de satt och låg överallt där det fanns lite skugga. När jag kom till posteringen tillsammans med TV-uutisets Jarkko Juselius var det närmast en chock att se dessa människor som befunnit sig länge på flykt och många var i dåligt skick. Nu hängde droppflaskorna från trädgrenarna. Ett barn var så undernärt att det inte gick att få fast någon droppnål i den späda armen. Barnet dog samma dag.
Snart kördes flyktingarna vidare till Kamput-lägret i lastbilar och ambulanser. Det blev sista etappen i en lång färd. Ännu hade de små knyten med personliga ägodelar och alla hade sin privata risranson i små tygpåsar. Framme i lägret var sjukhuset redan fullt, de som behövde vård slog sig ner utanför och en första snabb undersökning gjordes. Många hade malaria och annan feber, en del var skadade. Flera bussar kom med flyktingar och allting blev väldigt rörigt. Flyktingarna radades så småningom upp i långa köer i det stekande solskenet. Det blev en lång väntan men de satt mycket stilla och tålmodigt med sina knyten. Vatten och mediciner delades ut av RK-personal och frivilliga.
Av de flyktingläger vi besökte minns jag mest Sa Keo. Det fanns längre norrut, i höjd med staden Aranyaprathet. Det var nybildat, 30 000 människor hade vällt in på en gång, trängseln var obeskrivlig, lukten förfärlig. Jag ställde upp kameran utanför sjukhuset och filmade rutinmässigt en behandling som pågick. Medan kameran surrade upphörde plötsligt behandlingen, patienten rullades in i sin filt och bars bort, till dödshuet en bit därifrån där liken låg staplade som vedtravar.
När jag kom tillbaka till samma läger några dagar senare och frågade sjukhuschefen om jag fick filma så var villkoret att jag först gav en påse blod. Det var bara att lägga sig i det tältsjukhus som jag ditintills betraktat genom objektivet. Det var rätt skakande att plötsligt befinna sig i patienternas läge, även om man inte var sjuk. Medan blodgivningen pågick låg jag och tittade ut över flyktinglägret. Latrinen fanns alldeles nära och en stor schakmaskin höll på och fyllde igen avträdena. Fort gick det så att folk som var där och uträttade sina behov knappt hann undan.
Det blev sedan att ge blod flera gånger eftersom det visade sig att min ganska ovanliga blodsort 0 Rh neg var efterfrågad bland dem som behandlade flyktingar från Kambodja, egendomligt egentligen när man själv kommer från Småbönders.
Jag kom att återvända till dessa flyktingläger ett par år sedare tillsammans med Erik Meitz. Kriget i Kambodja var i stort sett slut, men i flyktinglägren fanns massor av människor kvar. Landet Kambodja var inte ännu på långt när i sådant skick att man skulle ha kunnat ta hand om dessa människor.
Flyktinglägren hade nu stabiliserats till särskilda samhällen med egna kyrkor, egna hantverkare, egna skolor, egen fotbollsplan. Jag filmade en match mellan hjälparbetare och flyktinglägrets lag med ganska mycket publik. Jag filmade också en fin konsert med traditionella instrument och traditionell dans. Det kunde ha varit en föreställning någonstans i Bangkok för turister, men omgivningen vittnade om att det ta ändå var ett flyktingläger och att alla som var här var tvugna att stanna, åtminstone tillsvidare. Många vi talade med hoppades på visum till Australien, USA eller Europa, nästan ingen talade om att återvända hem.
Tio år senare kunde allmänna val hållas i Kambodja, landet blev en stabilare stat, ett kungarike med en stolt kultur och en stolt historia, men med en förfärlig nutid att ha som ett trauma i många år ännu. Någon verklig uppgörelse med sjuttiotalets folkmördare blev det ju inte heller, ingen Haagtribunal i Sydostasiatisk tappning. Dock tycks en FN-tribunal när detta skrives få till stånd någon slags åtal mot några av de ansvariga, bl.a. chefen för det ökända läger 21. Om det leder till någonting återstår att se, många av de styrande i dag har intresse av att allt detta tystas ner och de tycks vara mästare på att förhala och skuffa undan. Landet är i dag fortfarande mycket fattigt men BNP per capita stiger så sakta, liksom befolkningstalet. På en lista över världens länder är man dock fortfarande långt nere på 133 plats. De nordiska länderna befinner sig på denna lista alla bland de 20 översta länderna.
Den ursprungliga anledningen till min första vistelse i Sydostasien var att tillsammans med Erik Meitz göra filmreportage i Kina och i oktober 1979 tog vi flyget från Bangkok till Hongkong. Jag minns att jag satt och oroade mig under inflygningen, det kändes som att flygplanet skulle landa mitt ibland Hongkongs skyskrapor och jag visste att därframme fanns en landningsbana som mynnade ut i Kowloonbukten. "Alla landningsbanor slutar någonstans" var Meitz lakoniska svar på mina ängsliga undringar.
...
Det gick bra och därefter blev det ett par dagar i denna märliga stad Hongkong, med lite filmningar som hade som tema att staden 1997 skulle övertas av Kina och vad detta skulle föra med sig. Jag hade också lite ledig tid och kom bl.a. att åka tåg upp till The Peak där jag sedan satt och åt middag och tittade ner på skyskraporna. Eftersom jag nyligen hade läst John le Carré tog jag dubbeldäckarbussen ner från berget som huvudpersonen i hans bok och såg till att jag fick plats längst framme på övre plan. Det var en skräckresa ner längs serpentinvägen, men bra gick det.
När det sedan var dags att åka vidare till kinesiska fastlandet tog vi tåget till storstaden Kanton, inte så långt från Hongkong. Kina var på den tiden ett spännande land som inte var något vanligt resmål för västerlänningar. Passkontroll och tull var dock inga problem och hotell och annan service fungerade bra.
Medan jag jobbade frilans som tv-filmare och radioredaktör på radion i Jakobstad blev det tal om att göra en filmningsresa till Afrika. Sten Westerholm hade en släkting i Afrika som han gärna ville besöka och samtidigt planerade han att göra tv-program. Släktingen ifråga var Valdine Renlund, missionär i många år och vid denna tid stationerad i Ruanda, eller Rwanda som det numera stavas. Vi planerade en resa som skulle börja i Tanzania, fortsätta till Kenya och därifrån vidare till andra sidan Vicoriasjön och Rwanda. Finlandssvenska tv:n ställde upp med en del av resekostnaderna mot att få program sedan.
...
Resan gick bra och de förväntade tv-programmen levererades. Jag har dem på video, de heter "Men jorden ger frukt" och "Vägen till hälsa" och när jag i dag ser på dem kan jag konstatera att det visserligen är frågan om program gjorda i tv:s barndom, med mycket faktaprat och långsamt tempo, men det är nog för sin tid välgjort arbete, mycket tack vare Stens goda handalag och energi. Jag kan också se på mitt filmningsarbete från den tiden utan att behöva skämmas, tvärtom gör jag det med en viss stolthet, faktiskt.
Jag reste iväg en vecka i förväg till Tanzania, dels för att jag ville bli varm i kläderna, dels för att jag ville vara turist också, jag förstod att Tanzania var ett land man troligen besöker bara en gång i livet. Mellanlandningen mitt i natten i Saudiarabiska Jiddah gav en försmak av vad som komma skulle när det gällde värmen och på morgonen när planet flög ner längs Afrikas östkust och sikten var god greps jag av en märklig känsla. Jag var på väg till de trakter därifrån vi alla härstammar, Östafrikas savanner.
Ankomsten till Daar es Salaam blev inte enbart angenäm. I taxin från flygplatsen kunde jag se fattigdomen och allt det nergångna i förstäderna. Framme vid hotellet visade det sig att bokningen inte fungerat, det fanns inget rum för den reströtta, långväga gästen. Taxin fanns kvar så jag bad honom hjälpa mig att hitta ett annat hotell och det blev sedan det inte alltför flotta Hotel Mawenzi där jag kom att hålla till några veckor i ett rum utan luftkonditionering och med en del klientel i trappor och korridorer som inte var så trevliga. Men minnet av vistelsen där är ändå angenäm, det gick för sig trots hettan i rummet och allmänt ganska primitiva förhållanden.
Min första bekantskap med Tanzania utanför huvudstaden blev trakten kring Kilimanjaro och Serengeti i norr. Jag tog Air Tanzanias flyg från Daar es Salaam, de har flygplan med en giraff som emblem på stjärtfenan. Vi kom in till landning vid foten av det stora berget på ekvatorn och vid inflygningen såg jag snön på Kilimanjaro och savannen nedanför. Berget skulle jag dock inte bestiga utan istället blev det en utflykt till en märklig plats lite västerut, kratern Ngorongoro och reservatet däromkring.
Ngorongoro är en mycket stor, sedan länge utslocknad vulkan med en s.k. sodasjö i mitten. Vi, en indisk kvinnlig läkare, två affärsmän från Madagaskar och jag, hade kört genom masaiernas land från Arusha och anlände till kratern på sen eftermiddag. Vi bodde i bungalows på kraterranden och efter restaurangbesöket på kvällen ledsagades vi till stugan av en beväpnad vakt, till skydd mot de vilda djuren.
På morgonen vaknade vi till dimma och småregn. Hela kratern var fylld av den vita dimman och den spontana tanken var att dit for den utflykten, vi kommer inte att se någonting alls. Vi skjutsades dock ner i en landrover längs insidan av kraterranden och kom ner på den platta bottnen.
Så småningom lättade dimman något. Vi körde försiktigt omkring bland vilda djur, såg lejon som rätt dästa efter morgonjakten och därpå följande frukost på gnu betraktade oss ointresserat, med schakaler väntande på resterna i utkanten. Flodhästar fanns i gyttjan vid vattnet och den mäktigaste uppenbarelsen av alla, noshörningen. Vår chaufför nalkades noshörningens område med försiktighet, ett frontalangrepp av den kolossen skulle göra vårt dittills trygga fordon till en osäker plats.
Den stora upplevelsen var sjön i kraterbottnen. Runt hela den stora sjön fanns flamingos i tiotusental, som ett rosa band utmed stranden och en bit ut i vattnet. Dessa stiliga fåglar höll till här tack vare den rika förekomsten av föda. Den rosa färgtonen fick de av favoritfördan, ett rödaktigt kräftdjur i bottenslammet.
Tillbaka i Dar es Salaam blev det en kamp med byråkratin att få ut filmrullarna för tv-projektet genom tullen. Sten Westerholm hade filmerna med sig när han anlände och försökte förklara för tullarna att vi skulle ta samma filmer med oss tillbaka sen till Finland. Det verkade dom förstå, men det som dom inte ville få oss att förstå var att det inte var exakt samma filmer som när vi kom, dom skulle ju vara exponerade då, ha ett mervärde, och för det skulle vi vara tvugna att betala en rundlig avgift. Det blev att ta hjälp från ambassaden för att klara upp historien.
Så blev det att åka järnväg rakt igenom det stora landet, det var i Tanzanias sydvästra del som vi skulle filma, i närheten av Malawisjön. Resan tog ett dygn och det var ont om servering ombord. Något kunde man ändå köpa genom fönstret när tåget gjorde uppehåll vid stationerna. Det var ett långsamt tåg, köpt från Kina med för små lokomotiv. Också järnvägen var byggd av kineser.
Målet var staden Mbeya och därifrån åkte vi vidare till ett nordiskt lantbruksforskningsprojekt i Uyole. Det var en betydande forskningsstation där man strävade till att förbättra traditionell jordbruksteknik, att t.ex. göra bättre kärror till oxarna, att bygga bättre lagerhus för skörden osv. Visst förde man in modern teknik också, men med försiktigthet eftersom man visste att en traktor kräver betydligt mera och dyrare underhåll än en oxe. Chef för forskningsstationen var en finlandssvensk, Per Falck.
Vi filmade också i Itete längre söderut, i ett område som länge varit bekant för finlandssvenska missionärer, bl.a. Erik Vikström hade verkat i dessa trakter innan han blev biskop.
Sten återvände till Daar es Salaam efter avslutat jobb medan jag blev kvar för att ta en del extrabilder. Så råkade det sig att en bil från Unicef, med en finlandssvensk hjälparbetare, passerade på väg mot huvudstaden. Så medan Sten hade gjort en skräckfärd med en gammal buss nedför bergen mot kusten så reste jag bekvämt i baksätet på en FN-bil. Enda kruxet var att mitt ressällskap hade olika ärenden längs vägen och det blev långa pauser, bl.a. vid en marknadsplats nedanför bergen. Jag tror att det var den hetaste plats jag upplevt, vindstilla och gassande sol, där var det åtminstone för mig att koncentrera mig på att bara andas och försöka överleva.
I Daar es Salaam gjorde Sten och jag också ett radioprogram med Fred Nyman, som arbetade inom pingstmissionen och sysslade med radio. Missionen upprätthöll ett eget radioprogram via en station, IBRA och Radio Habari Malum, som sände från Seychellerna. Man hade kommit underfund med att i Afrika var radion ett bra sätt att sprida sitt budskap och ge t.ex. hälsoinformation. TV fanns nästan inte alls men små transistorradion förekom överallt. Nyman var, när vi träffade honom, på viloperiod i huvudstaden och bodde i en stugby vid kusten. Där träffades vi en kväll, gjorde våra bandningar och åt sedan middag på en uteservering under palmerna till oceanens brus.
Från Tanzania flög vi vidare till Rwanda. På flygplatsen i Kigali mötte en för oss okänd man. I bilen vände han sig om och ställde en fråga och jag hörde ju att han talade svenska, men det tog några sekunder för mig att inse, här mitt i Afrika, att han talade närpesdialekt! Det var Nils-Erik Jansson från Yttermark som med sin fru Helena befann sig på en arbetsperiod i baptisternas mission i sydvästra Rwanda. Nils-Erik var engagerad i ett vattenkraftverksbygge, när kraftverket var färdigt skulle det försörja missonsstationen och omgivningen med el.
Vi filmade kraftverksbygget och mycket annat i Nyantanga och Runyombyi i Nyakizuprovinsen, vi filmade hälsovårdsarbetet och mödrarådgivningen där Valdine Renlund hade gjort och fortfarande gjorde en stor insats. Vi vandrade upp på höjderna och filmade bybor i jordbruksarbete och kvinnornas vattenhämtning. Men vi hann också gå på fest, en eskimåyngling som hörde till en missionärsfamilj fyllde år och det var kalas i ett av de danska missionärernas hus. En sång som sjöngs då minns jag väl, "När den evigt klara morgon gryr". Den lät väldigt fin på danska och mest berörde den vers som börjar "Utav alla folk och stammar samlas där en skara stor..." . Det kändes väldigt förbrödrande med denna mångkulturella fest mitt i Afrika då. Av de fasor som skulle utspelas femton år senare i dessa trakter anades inget i början av åttiotalet, även om minnen från de förra stridigheterna på 1960- och 70-talet mellan hutuer och tutsier levde kvar. Motsättningar fanns, men ingenting som skulle kunna förklara den etniska slakt som utspelades inför en passiv omvärlds ögon 1994.
Tillbaka i Kenya och huvudstaden Nairobi slog vi följe med Kai Warras, generalsekreterare i Finlands Röda Kors. Han befann sig på en resa som berörde aktuella RK-projekt i Östafrika och skulle nu till Pokot-området i nordvästra Kenya, nära gränsen till Uganda, för att bekanta sig med den katastrofhjälp Röda Korset utförde där, ett arbete som föranletts av den långvariga torkan i området. Pokotfolket som tidigare varit boskapsnomader hade på grund av torka och boskapsrövare från grannlandet Uganda blivit av med sina djur och därmed sitt levebröd. Nu fick dom katastrofhjälp och vid sidan av det akuta hjälparbetet fanns ett projekt som gick ut på att vänja pokoterna vid att odla själva och inte vara så beroende av sina kor.
Resan till Pokot gick bra och det blev ett par inslag i TV-nytt. Röda Kors-teamet gav dels mathjälp, dels medicinsk hjälp. En av katastrofgruppens medlemmar var Margareta Nylund från Jakobstad. Jag kom ett år senare att göra en ny resa till dessa trakter tillsammans med henne och två andra medlemmar av Röda Kors-gruppen. Mina starkaste minnen från Pokot härrör från den senare, mer äventyrliga resan, som jag skall återkomma till längre fram.
Efter besöket i Pokot lämnade jag sällskapet i Kitale nedanför Mount Elgon. Jag skulle nu fortsätta mot Atemo på egen hand. Det var en stark känsla av frihet att få bestämma över sig själv igen efter flera veckor av hårt arbete och anpassning till grupper. Resor av det här slaget sliter hårt, de ständiga miljöbytena och starka intrycken, de dåliga vägarna och till detta dammet, värmen och oregelbundna mattider med mat som inte alltid är så bra. Jag firade min nyvunna frihet med att sätta mig i en skoputsarstol, och med de blankaste skor man kan tänka sig gick jag för att söka transport söderut mot Viktoriasjön, till staden Kisumu och vidare till Svenska Lutherska evangeliföreningens missionsstation i Atemo.
Det visade sig att den första förbindelsen till Kisumu var en pickup med flaket fullastat av folk och varor. Eftersom jag inte såg ut att passa på flaket, kanske tack vare mina nyputsade skor, fick jag sitta i hytten bredvid chauffören, vilket jag var tacksam för. Så gick färden under några timmar och det gick bra. I Kisumu hade jag stort behov av att ta in på ett ordentligt hotell, det blev Hotel Sunset med utsikt överViktoriasjön. Det kändes skönt och lite lyxigt och mycket riktigt kunde man se solen gå ner över Afrikas största sjö.
Följande dag ägnade jag åt att handla på morgonen och sedan tog jag taxi till Atemo. Jag antar att jag skulle ha blivit hämtad om jag hade lyckats få kontakt med dem, men avstånd och kostnader var inte så farliga och det kändes bra att inte behöva besvära dem på stationen med skjuts.
Avsikten med besöket var att göra en informationsfilm om missionsarbetet. Bakgrunden till att jag hade fått kontakt med dem var dels att jag hade gått i Evangeliska folkhögskolan i Vasa några år tidigare och kände till evangeliföreningens verksamhet, dels att jag hade en bekant som arbetade på missionsstationen, Helena Holmgård från Kronoby.
Jag blev väl mottaden på stationen och fick ett eget hus att bo i. Det blev några intressanta och angenäma dagar med filmningar på stationen med skolan och kliniken, på yrkesskolan och i byarna runtomkring. Jag minns ett besök i en by när vi blev inbjudna till ett hem på mat, det bjöds på ugali, en gröt på majsmjöl som man åt med händerna. Hemmet var en rund lerhydda med grästak, det fanns moderna plåttak också men de var inte lika bra, det blev för varmt under. Kvinnan i huset noterade att jag åt med vänsterhanden och trodde jag var vänsterhänt, men det var förstås för att jag trodde att den handen var lite lämpligare mathand än den högra som hade skakat många händer den dagen. Kvinnan satt vid väggen och fångade ibland en termit som hon omgående stoppade i munnen, en proteinrik efterrätt.
En speciell upplevelse var när stationens föreståndare Boris Sandberg bjöd mig med på ett besök till en by lite längre bort där en traditionell afrikansk begravning pågick. Vi kom efter en bilfärd längs dåliga vägar fram till byn och den avlidnes hem. Begravningen pågick på andra dagen, det gällde att göra allting rätt och omsorgsfullt för att den dödes ande skulle vara tillfreds. Jag fick några tämligen unika filmsekvenser till min infofilm och där ingick också en spontan predikan av Sandberg som mitt i begravningsbestyren ville påminna om den kristna synen på människans hädanfärd.
Filmen om Atemo gjordes på 16 mm och blev till nytta några år, sedan kom videokameran och sådant kunde göras mycket enklare då. Jag skulle återvända också till Atemo med videokamera några år senare, mer om detta längre fram.
Med Atemobesöket och återfärden via Kericho till Nairobi med Helena Holmgård som chaufför avslutades denna afrikaresa. Planet, en "jumbojet" som jag skulle åka hem med kom från Kapstaden och när alla hade stigit på i Nairobi var det alldeles fullt på detta enorma flygplan. Jag satt under startproceduren och tänkte på alla de ton flygbränsle som hade tankats för att ta oss till Europa och alla människor och allt bagage som fanns ombord. Starten blev den mest utdragna jag varit med om, accelerationen kändes ändlös och man undrade hur lång startbanan egentligen var. Men upp kom vi och så återstod bara den mestadels långtråkiga färden, via ett antal mellanlandningar och planbyten, tillbaka till det nordliga Finland.
Tre av de som hade arbetat i Röda Kors-gruppen i Pokot, med Margareta Nylund i spetsen, planerade ett besök i området ett år senare och jag kom att hamna med i den planeringen. I Kenya var det oroligt hösten 1982 och det var spännande att se om vi skulle kunna göra resan. Margareta hade kontakt med Röda Kors-personal i Nairobi och de gav klartecken, de ställde t.om. en jeep med chaufför till förfogande.
...
Utegångsförbud rådde om kvällarna när vi landade i Nairobi och inne i stan var affärernas skyltfönster förspikade. I oroligheternas spår följde som vanligt laglöshet och våld. Men hotellen var öppna och där var det lungt och tryggt. Med chauffören Peter åkte vi följande dag ut mot Rift Walley för att sedan ta oss vidare till Pokot. Med oss hade vi en flicka från Pokot som nu befann sig på rehabiliteringshem i Nairobi och nu skulle följa med oss för att hälsa på i sin hemby.
På väg ut från stan passerade vi ett sjukhus där en skara människor hade samlats. De var där för att identifiera sina släktingar som dött i oroligheterna, berättade Peter.
Så bar det iväg genom Rift Walley, upp mot Kitale norr on Viktoriasjön, där vi övernattade.Därifrån vidare norrut via Katcheliba och Kapenguria, och upp längs gränsen mot Uganda. Vi övernattade hos en katolsk missionsstation i Kapenguria. De hade också en för tillfället vilande verksamhetspunkt i den by som var vår resas mål, byn Amakuriat. Vi skulle få bo där under vår vistelse.
Följande morgon bar det iväg ut i ödemarken. Strax norr om Kapenguria finns floden Kanyagareng och över den leder ingen bro. Det gäller att köra över på den hårda flodbottnen, en spännande hundrafemtiometersfärd medan vattnet forsar under bilen.
Färden fortsatte norrut hela dagen. Nu var det slut på asfaltvägar, den röda jorden var underlag, möjlig att färdas längs med fyrhjulsdrift ifall det inte regnade. I Katcheliba, ett mindre samhälle, hade vi paus på eftermiddagen innan sista etappen tog vid. En lång färd längs dåliga vägar, rätt kusligt speciellt sedan mökret fallit. Ingen vägbelysning här inte, nästan ingen väg heller. Framför oss fanns Pokot, Turkana och sedan Sudan och hela tiden en obestämd gräns mot Uganda på vår vänstra sida.
Kl. 20.30 var vi framme i Amakuriat. Det var en ganska underlig känsla att vara framme, skönt att körandet var över, men att stanna här mitt i mörkret för att övernatta och sedan bli här i två veckor var åtminstone för denne trötte resenär ingen munter tanke.
Men mitt ressällskap träffade gamla bekanta, det var glada återseenden, mat och husrum ordnades och så var man i tämligen normala gängor igen.
De två veckorna i Amakuriat blev för mig en av de "häftigaste" jag varit med om både före och efter. Byn hade varken vattenledning eller elektricitet, husen var runda lerhyddor med halmtak. Mitt i byn fanns en samlingsplats, här hölls skola för barnen och under ett stort träd samlades männen ibland till möten för att diskutera och besluta om gemensamma angelägenheter. Man hade ett eget hemvärn, efter att oroligheter hade utbrutit vid Ugandagränsen delade regeringen ut vapen till byarna så att de skulle kunna försvara sig vid behov. Jag kom att filma en övning som de hade en dag, i slutet av övningen skulle de en och en springa fram till en punkt framför kameran, gå ner på knä, sikta mot mig och trycka av det förhoppningsvis oladdade geväret. Det var en märklig känsla av rysk rulett över alltsammans, varje gång det klickade till i geväret andades jag ut, sekunderna efteråt kom nästa man med sin bössa.... Jag borde förstås ha protesterat när jag kom underfund med var det hela skulle gå ut på men det blev något underligt trots, jag skulle inte visa att jag var rädd.
Annars behövdes nog hemvärnet. Ett par månader innan hade en blodig räd gjorts från grannstammen Karamojong. Räden resulterade i tiotals döda och dessutom bortrövad egendom. Att dessa stridigheter pågick berodde på ett stort utbud av vapen sedan Idi Amins regim på andra sidan gränsen i Uganda hade brutit samman och anarki rådde i gränsområdena.En uråldrig och ömtålig maktbalns som rått mellan de olika folken rubbades plötsligt när de tre meter långa spjuten och pilbågarna byttes ut mot automatvapen.
Men under våra två veckor var det fredligt i Amakuriat. Vårt logi var en liten missionsstation som för tillfället var ur bruk, eller snarare så att de katolska missionärerna som hade byggt den kom på besök ibland. Jag hade eget litet rum strax innanför dörren i sovhuset. En natt smällde det till precis utanför, nu är ugandiska banditer här, var min första tanke, men det blev inget mer av det. En annan natt bultade det på dörren och eftersom jag var närmast till gick jag och frågade vad det gällde. Det var ett par män från grannbyn som hade hört att det fanns sjukvårdare hör, de hade en flicka i sin by som var dålig, "I think she are going to die" sa den ena mannen.
Vi for dit och i en hydda låg en ung kvinna i kramper, fastspänd vid en bädd med flera människor runt omkring. Margaretas diagnos var hjärnmalaria, flickan fick en spruta och blev bättre efter några timmar.
I mitt lilla rum hände det sig en morgon att jag skulle dra på mig byxorna som jag kvällen innan hängt upp på en stolsrygg. Ena byxbenet hade då blivit liggande precis mot golvet och när jag tog byxorna avslöjades att en liten orm hade logerat i byxbenet under natten. Hopringlad låg den där, tydligen lika skrämd som jag. Jag sprang ut i bara kalsongerna, hittade en kvast och sopade den fortfarande hårt hopringlade ormen som ett nystan ut genom dörren. Var den giftig? Inte vet jag. En av världens giftigaste ormar finns i området, men till all lycka visste jag inte hur de såg ut.
Annars gick dagarna i lugn och ro för min del, jag filmade en del, fotograferade och gjorde några radioprogram, men annars var jag mest med sjuksköterskorna när de hade sina mottagningar, i Amakuriat och runtomkring. Vi hade haft med oss medicier och utrustning så att Margareta och de två andra sköterskorna skulle kunna jobba medan vi var där. Detta att jag var ensam karl i sällskapet gjorde att jag, som hade den minsta rollen, blev den främsta enligt dessa människors sätt att se. Att jag till synes ingenting gjorde ökade yyerligare min status. Jag fick lyssna till flera allvarliga beskrivningar av olika sjukdomar och också krav och vädjanden om hjälpsändningar.
En dag gjorde chauffören Peter och jag en resa med landrovern till en by norröver, med mat och förnödenheter. Av den trippen minns jag mest de dåliga vägarna och byns isolerade läge, man kände verkligen att nu var man långt hemifrån. Det vi hade i lasten hörde till katolska missionens normala utdelning och jag fick i byn se hur sträng familjehierarkin var, äldsta mannen tog först av det bästa, sedan fick de andra ta vad som fanns kvar.
På kvällarna kunde jag utöva min hobby stjärnskådning på ett sätt som aldrig förr eller senare. Här var det verkligen mörkt när det blev natt, ingen trafik, ingen elektrisk belysning, inte ett gatljus på hundra kilometers håll. Synd bara att jag då ännu inte var så bevandrad i stjärnhimlens hemligheter, jag förstod helt enkelt inte hur priviligierad amatörstjärnskådare jag var då. Men anblicken av Afrikas natthimmel utan störade ljus var bedövande, osannolik.
Mörkret måste också kunna hanteras. Det är inte så enkelt för en "civilicerad" människa att dimpa ner i detta kompakta mörker, ett mörker som man inte haft en chans att få någon erfarenhet av om man växt upp i Österbotten, där närheten till havet, snön, norrskenet, belysningen från samhällen och bilar gjort att man nästan aldrig upplevt det totala mörkret. Man vaknar i Afrika mitt i natten och finner att det är kolmörkt, det finns inte nån lampa att tända, inget ljus kommer in genom fönstret. Jo, om det är klart väder ser också ett västerländskt öga snart det samlade stjärnljuset som ett ljusdunkel i fönstret. Det gäller att inte gripas av panik före det, man har inte blivit blind, det är bara afrikansk natt man upplever.
Efter våra två veckor återvände vi till de mer civiliserade delarna av Kenya. Asfalt, affärer, hotell, gatlyktor. Vi tog en sväng via Kisumi och Kisii på återfärden och besökte då evangeliföreningens missiosstation i Atemo, med österbottniska missionärer på plats. Under återfärden blev det mest jag som körde eftersom Peter hamnat i onåd hos kvinnorna som bestämde under denna resa. Eventuellt hade han inmundigat något som chaufförer inte bör ta. Han satt i alla fall bredvid och dirigerade, annars hade vi nog inte tagit oss tillbaka till Nairobi. Jag körde vänstertrafik, aktade mig noga för asfaltkanten, de häftiga regnen gjorde att slänterna urholkades och körde man av asfalten var man illa ute. Längs vägen passerade vi ett vägbygge med kända finska firmaskyltar på fordonen. Det var u-hjälp kanaliserad på detta sätt, säkert välbehövlig, infrastruktur är viktigt. Men det var väldigt fjärran från det vi sysslat med, det småskaliga på byanivå, som vårt gästspel i Amakuriat gick ut på när vi vikarerade missionens arbete. Jag minns en finsk vägingenjör som stod högröd i ansiktet och dirigerade ett försök att få upp en vägvält som hade hamnat ner i det djupa diket, under ekvatorns sol gjorde han sitt ulandsjobb, så gott han kunde.
I Nairobi skildes våra vägar. Margareta och hennes vänner återvände hem och jag skulle efter några dagar fortsätta min östafrikanska turne med ett besök i Rwanda. Där fanns Valdine Renlund som Sten Westerholm och jag besökt året innan, nu skulle jag dit igen för att filma och göra några radioprogram.
Jag ordnade med papper och visum i Nairobi för Rwanda, flygbiljett fixades och allt gick bra den inte alltför långa turen över Victoriasjön till det lilla men tättbefolkade Rwanda. Enda problemet var när inresemyndigheterna fick reda på hur lite kontanter jag hade, det var inte lätt att övertyga dem om att detta var en västerlänning som inte tänkte spendera mycket i deras vackra land. I huvudstaden Kigali träffade jag danska missionärer som var på väg åt rätt håll, Sörensen och hans kollega, jag skulle få sitta på i deras folkvagnsbuss. Färden mot landets andra större stad söderut Butare och sedan västerut inåt landet gick bra. Jag minns den speciella känsla det var när mörkret föll på och vi körde längs obelysta vägar, genom samhällen utan ljus, bara någon enstaka öppen eld som avslöjade att här bodde människor. Tittade man noga såg man att folk nog var ute i mörkret.Man anade att de "ekologiska fotavtrycken" från dessa samhällen var högst obetydliga jämfört med byar i Europa där tusen kylskåp står på dygnet runt, tusen frysboxar, tusen tv-apparater på stand by, tusen gatlyktor...Ändå torde det vara Afrika som drabbas hårdast när klimatförändringarna slår till sedan med full kraft. Större delen av kontingenten blir så het att den blir obeboelig.Så kan det gå, den som har den minsta skulden får ta den största bördan.
I Valdines by Nyantanga fick jag bo i ett eget hus med den mest otroliga utsikt jag haft från någon boplats i mitt liv. Huset fanns högt uppe på en sluttning och nedanför låg en stor grönskande dal med berg runtomkring. Första kvällen var det åska och jag fick en första erfarenhet av att stå och titta ner på ett åskväder, huset var så högt uppe att ovädret passerade nedanför.
Det var också första och enda gången som jag sovit med beväpnade vakter utanför dörren. Landet var oroligt och missionen avlönade vakter på nätterna. De två som vaktade mitt dyrbara liv hade stora maschetes som beväpning och jag minns att jag hade lite svårt att förhålla mig till hela arrangemanget, men man får ju ta seden dit man kommer och så länge jag var där behövde de inte använda sina stora knivar, däremot tjänade de en slant.
I dessa trakter kom jag också för första gången, utan att jag visste om det, i kontakt med aids. Inte så att jag skulle ha blivit smittad, men tydligen fanns smittan där redan då och de första dödsfallen kom, hörde jag efteråt, i denna Afrikas plåga som pågår ännu.
Också en annan fasansfull sjukdom höll jag på att snubbla över, emboli. Denna mystiska sjukdom med hemskt förlopp förekom tydligen i de trakter jag tangerat på mina afrikanska resor, något som fått en att rysa när man läst böcker om sjukdomen efteråt.
Men i Nyantanga var det dagar av arbete och gott bemötande, besök på kraftverk och sjukhus i Runyombe, bilder från mödrarådgivning, klinik, kvarn, matutdelning och gudstjänst i Nyantanga. Resultatet blev ett par radioprogram och en enkel film om missionen.
13 år senare hemma i Finland hörde jag en dag på nyheterna att ett plan med Rwandas och Burundis presidenter ombord hade störtat nära flygfältet i Kitale. Sedan kom under de följande sommardagarna 1994 de mest fasansfulla rapporter om blodbad i Rwanda. Det visade sig att ledande och mäktiga krafter bland en radikal gren av den ena folkstammen hutu hade planerat att med knivar och yxor ge sig på tutsier och mer moderata hutuer och presidentens död blev startskottet till massakern. Innan mördandet var över hade närmare en miljon människor slaktats medan omvärlden gjorde i stort sett ingenting för att få stopp på eländet.
Jag kom under en resa till Kenya att göra en mellanlandning på Kitales flygplats kort efter blodbadet. Det var en kuslig känsla att landa där. Det var tidigt på morgonen. Trots att det var landets främsta flygplats syntes inga andra plan till utom ett mindre plan i utkanten av flygfältet. Inga aktiviteter pågick som skulle ha visat att detta var en internationell flygplats. Vi fick inte stiga ur trots att vi hade flugit nonstop från Belgien och hade stort behov av att få sträcka på benen, utan det blev bara en snabb städning av planet och bränslepåfyllning och sedan iväg därifrån.
Ytterligare 13 år senare kom dessa minnen att mycket konkret igen stiga upp till ytan när en rwandisk man i Finland fängslades i Borgå påsken 2007, misstänkt för folkmord i samband med blodbadet i Rwanda 1994. Enligt människorättsorganisationer hade han verkat som vapenanskaffare, stridsutbildare och anstiftare till en av de tidiga massakrerna i Nyakizu, just det område som var så bekant för mig. Dagarna efteråt kom rapporter om att mannen var en pastor som hade haft kontakt med de finlandssvenska baptisterna, en man som jag tydligen hade träffat i Närpes 2003 och eventuellt också i Rwanda på 1980-talet, även om jag inte har några tydliga minnen av honom. När detta skrives är han ännu inte rannsakad i rätten. Han kan vara helt oskyldig till det han beskylls för, men för många blev han en konkret påminnelse om en av de mörkaste sidorna i vår nutidshistoria.
Hur kunde det ske? Hur kan ett samhälle i vår tid så totalt upplösas och alla värderingar upphävas så att grannar hugger ihjäl grannar, präster släpper in mördare i kyrkor där flyende har sökt skydd, eller som i fallet Nyakizu där många hade sökt skydd uppe på traktens högsta berg och så visade det sig att det var en fälla, de blev mördade däruppe.
Massakern visade igen en gång, liksom i Kambodja på 1970-talet och många andra mindre omfattande men nog så hemska händelser, att människans civilisation är en ytlig fernissa. Skickliga manipulatörer, som propagandamakarna i en av radiostationerna i Rwanda före blodbadet, kan locka fram de mörkaste sidorna hos oss människor.
Kunde det hända här? Nej, säger nog de flesta. I ett land som är tillräckligt välmående, där bildningsnivån är tillräckligt hög, kan man helt enkelt inte manipulera människor på det sättet. Om vi tror på det så är det en helt tillräcklig anledning till att ständigt arbeta för det goda, öppna och rättvisa samhället.
1983 kom jag att byta bana helt. Från riks-tv:n och radion började jag jobba på en mycket liten tv-station, lokal-tv:n När-TV i Närpes. Det fanns inga egna arbetsutrymmen utan jag jobbade i ordförandens garage. När jag skulle göra ljudarbetet gällde det att dra ur elsladden till frysens kompressor för att få tyst i garaget och sen gällde det att komma ihåg att sätta i den igen efteråt. Vid sändningarna på onsdagskvällarna från vattenverket gällde det igen att få tyst på omgivande apparatur, nu skulle en bult placeras på en strategisk plats i vattenpumpens reglageapparatur.
...
Här gällde det verkligen att komma ihåg att ta bort bulten sedan efter sändningen, annars blev centrala Närpes utan tryck i vattenledningarna.
Anledningen till att jag började på När-TV var att jag hade tröttnat på frilanslivet och Yle:s byråkrati. Dessutom var det skönt att få verka i en svensk omgivning, jag hade aldrig lyckats lära mig finska ordentligt. Ytterligare en anledning var att tv-tekniken den här tiden, i början av 1980-talet bytte från 16 mm:s film till video. Som frilansare hade jag inte möjlighet att skaffa de mycket dyra videokameror som krävdes för att fortsätta filma åt riks-tv.
På När-TV kom jag nära tittarna och fick respons på ett helt annat sätt än under mitt tidigare filmarliv. Det var ganska jobbigt att få ihop en dryg timme lokalt material varje vecka, speciellt som jag inte ville filma av evenemang utan försökte hålla en likadan stil över programmen som jag hade blivit van med från Yle-tiden.
Tack vare goda medarbetare som Robert Udd, Ulla Mangs, Leif Erikson och Lasse Eriksson gick det att hålla igång denna då nya verksamhet. Programmen bestod av mycket aktualiteter, enkel underhållning och dokumentärer. Jag hade också startat ett lokalt naturprogram med biologen Hans Hästbacka, en unik serie som skulle pågå med ett program i månaden i över tjugo år.
Vid sidan av programarbetet förekom mycket kursverksamhet. Dels arrangerades kuser vid Söff, där rekton Trygve Erikson hade ett hjärta som klappade för lokal-tv, dels åkte jag runt i Österbotten och höll lokal-tv-kurser. Det låg en trevlig känsla av pionjäranda över denna tid och påfallande ofta var det trevliga, alerta människor som var engagerade i lokal-tv. Gärna minns jag t.ex. kurserna i Larsmo och Munsala, där fanns folk med gott humör och äkta engagemang.
Efter ett par år i Närpes flyttade jag tillbaka till Jakobstad och började jobba som fotograf på JT igen. Det blev en rätt kort sejour, jag hade hunnit bli för rörlig och självständig för att passa i ett schemalagt jobb som detta. Dessutom hade jag kvar min fascination för lokal-tv och tillsammans med Sten Westerholm, som denna tid också fanns i Jakobstadstraken, startade vi en lokal-tv i Jakobstad med studio i Strengbergs fabriksfastighet. Jag kom att jobba där ett knappt år, sedan gick tv-verksamhetens utveckling i en annan riktning än jag hade tänkt mig och jag fann för gott att återvända till När-TV i Närpes, där jag hade bättre känsla för jobbet och bättre koll på vad som hände.
...
Under tiden i Jakobstad kom jag att följa med finska manskören Laulo-Jaakkot på en resa till andra sidan jordklotet, till Australien. Kören var inbjuden att sjunga för emigranter i Australien och jag följde med för att göra ett lokal-tv-program. Det blev en jobbig resa med långa turer på flyg och en tung utrustning att släpa på. Dessutom råkade vi ut för en luftgrop av det värre slaget över Stilla oceanen, en hemsk upplevelse i natten när flygplanet bara dök, en expresshiss neråt som aldrig ville ta slut.
Men väl framme var det förstås mycket intressant att se Australien på detta sätt och att träffa emigranterna från Österbotten. Jag gjorde program med en del av dem, bl.a. med en taxichaufför i Sydney med rötterna i Pedersöre och med en gammal man i förstaden Manly, också han en emigrant från Pedersöre. De var trevliga människor som var bra att berätta om sina liv. Själva körens framträdanden och upplevelser filmade jag förstås också. En konsert hölls på lettiska emigranternas hus i Sydney. På väggarna hängde svartvita fotoförstoringar från det gamla landet som då var en del av Sovjet och som dessa människor aldrig trodde att de skulle få möjlighet att återse. Jag brukade tänka på dem när Lettland några år senare blev ett fritt land, någonting som var helt osannolikt då i Sydney 1986.
På samma resa besökte vi också Melbourne och själv kom jag att göra en egen utflykt till Brisbane, längre norrut på östkusten. Här i trakterna hade också en släkting till mig varit emigrant i tiderna, Fride Fors. Han hade rest över på 1920-talet och bl.a. varit bananodlare. Nu var jag ute i radioärenden. I en emigrantförsamlig utanför Brisbane gjorde jag ett program med prästen, Ole Brunell, som jag kände från förr. Han hade före sin Australienvistelse varit präst i Sideby.
Denna resa förde oss också till Hawaii och till Singapore.
När jag återvände till Närpes 1987 fanns När-TV i nya utrymmen i fd veterinärgården, ganska bra utrymmmen. Tekniken förbättrades också det året och det var allmänt ganska bra att jobba där. Sten Westerholm kom också till Närpes några år senare som rektor för Söff och kom att hjälpa till en hel del på När-TV. Ulla Mangs fanns fortfarande med i verksamheten, men kom allt mer att engagera sig i riks-tv och då kunde hon inte göra lokal-tv .
...
Förutom det vanliga rutinjobbet fortsatte kursverksamheten och jag kom också att jobba ganska mycket på Söffs medialinje. Det var också nödvändigt att ha extrajobb, lönen på När-TV var inte så bra. Dessutom var det intressant att jobba med ungdomar. Ett annat extrajobb var att frilansa åt tidningen Syd-Österbotten. Det innebar att återuppliva skrivandet och stillbildsfotograferandet som legat i träda i många år. När jag senare köpte en digital systemkamera blev fotograferandet ännu större i min tillvaro. Men lokal-tv-jobbet var hela tiden mitt främsta jobb.
En uppmuntran var att 1989 få åka till Helsingfors, till statsrådets festvåning för att ta emot statens informationspris, som När-TV fick det året tillsammans med några andra publicister.
Följande år 1990 åkte jag till USA för att göra emigrantprogram om närpesbor i USA. Efter ett par veckor kom också Ulla Mangs dit och hjälpte till och det blev hela 13 program som resultat av resan. Det var byggare i Connecticut, grånande emigranter i Worcester, Mass. och pensionärer i Florida. I Florida gjorde vi också program med Signe Burney, som startat sin resa till Amerika med häst och släde i 1900-talets första år och sedan aldrig återvänt till Närpes, hon hade helt enkelt inte haft råd. Hennes urna kom dock några år senare att begravas i hembygdens kyrkogård enligt hennes önskan, jag var med på den begravningen. Emigrantprogrammen blev mycket uppskattade av tittarna.
Före amerikaresan köpte jag privat en mycket dyr professionell Betacam videokamera. Jag ville ha bättre utrustning än det var rimligt för När-TV att skaffa och då var det bara att satsa privat, trots att jag hade ganska dålig lön och inga besparingar. Det gick, tack vare extrajobb och stöd från När-TV. Kameran höll i tio år och sedan var det digitalkamerornas tid och en helt ny era inom tekniken.
I mitten av nittiotalet kom jag att göra flera annorlunda utlandsresor. Så kom jag t.ex.att tre gånger besöka Ukraina och Vitryssland i samband med hjälporganisationen Hoppets Stjärnas insatser för de barn som hade drabbats av Tjernobyolyckan. Två gånger besökte jag själva kärnkraftsområdet och en av de gångerna blev det att filma inne i reaktor 1, som då ännu var igång. Det var egentligen inte så olikt ett vanligt industribesök, med säkerhetskontroll och sedan lunch i personalmatsalen. Det som var olikt var en liten skrubb som man skulle besöka på väg ut och där placera händerna på varsin sida av en strålningsmätare för att testa om man fått för hög dos.
...
Och naturligtvis vetskapen om att några hundra meter därifran, i samma byggnadskomplex, fanns reaktor 4, den reaktor som hade havererat våren 1986 och som fortfarande pyrde därinne under skyddshöljet.
Det blev också besök i några av de områden som hade blivit utrymda i samband med olyckan. Där fanns byar som fortfarande hade några beboare kvar. Där fanns människor som vägrade flytta. Jag minns en barnfamilj som bodde i ett av husen, barnen som drack mjölk och en korg med svamp i rummet intill. Ingen sa något om strålning men man kunde naturligtvis inte låta bli att tänka på vad som fanns i mjölken och svamparna. Vi besökte också två gamla kvinnor som bodde i ett hus, de var fattiga och alltsammans var mycket sorgligt, men de ville inte därifrån. Utanför huset fanns stora åkrar som ingen odlade. Sedan fanns zon 3-områden som var helt stängda. Vi kom in till dessa områden också, även om man efteråt har tänkt att det kanske skulle ha varit lika bra att låta bli. Men upplägget var svårt att säga nej till: jag hade filmat flickan Natascha som varit på rehabilitering i Närpes efter att hon fått sköldkörtelcancer på grund av strålningsexponeringen från kärnkraftskatastrofen. Nu var vi hemma i hennes by utanför den vitryska staden Gomel och hennes föräldrar var beredda att följa med till deras gamla by i det utrymda, förbjudna området några mil söderut mot den ukrainska gränsen. Där hade de bott då när Tjernobylkatastrofen inträffade.
Vi åkte dit i en minibuss. Vi passerade bommar och vakter. Nataschas pappa pekade ut platser han känt till, byar som hade jämnats med marken när man skalat bort det radioaktiva ytskiktet. Så kom vi in i ett område där husen stod kvar men inga människor bodde. Gräs och buskar växte höga. Vi steg ur utanför ett av husen och jag filmade Nataschas pappa när han steg ur och banade väg genom buskagen till sitt gamla hus. Hustrun följde efter. Det hade gått nio år efter katastrofen och mycket hade växt igen. Marodörer hade varit framme och slagit sönder fönster och dörrar och plockat bort sådant som gick att ta loss. Ett av barnens skrivböcker från skolan låg i röran, andra personliga saker gjorde att de båda föräldrarna hade svårt att hålla tårarna borta. På baksidan av huset växte fortfarande äppelträden. Det var höst och träden bar frukt. Pappan plockade och åt, han struntade i strålningsriken, han mindes hur goda äpplena hade varit förr och de smakade likadant nu.
-Då när explosionen i Tjernobyl hände började det regna här. Det var bara ett lätt regn. Natascha var liten då och låg i en barnvagn på gården, mamman arbetade i trädgården. Jag tror att det var då hon fick strålningen och cancern, säger fadern i en intervju som jag gjorde på trappan till deras övergivna hem.
När detta skrives har Natascha hunnit bli 22 år. Hon är gift och har en son som snart fyller fyra år. Hon arbetar på ett daghem och studerar samtidigt pedagogik, i nästa år blir hon klar med studierna. Tjernobyl-olyckan följer henne i livet, hon mår bättre ibland, sämre ibland och äter fortfarande jodtabletter. Det går inte i dag att säga om Natascha någonsin blir riktigt bra, men dte är oerhört glädjande att veta att hon ändå har energi för jobb, studier och familj.
1995 på vintern träffade jag Mia Bernas som då var hemma på besök. Hon fanns normalt i västra Kenya som missionär. Hon berättade att hon skulle gifta sig med sin kenyanske fästman i Atemo till våren. Jag sade något raljerande om att det skulle ju bli ett trevligt När-TV-program. Någon månad senare kom det ett brev från Atemo, Mia var tillbaka och sände nu en inbjudan till sitt bröllop. Brevet satte mig i en rätt brydsam situation. Jag hade redan varit till fd Jugoslavien och filmat det året, jag skulle snart åka till Belgien och göra program med "Närpes egen man i Bryssel" Bo Linde och till hösten var det planerat att jag skulle fara med Tjernobylbarnen till Vitryssland.
...
Det blev helt enkelt en fråga om hur många utlandsresor en lokal-tv-arbetare skall göra per år. Samtidigt ville jag gärna åka, bröllop i Afrika är svårt att motstå. Eller, som jag sa åt nån, det hör nog till att fara om man blir bjuden på bröllop.
Så, med kort varsel åkte jag iväg. Jag landade i Nairobi på lördag morgon och på söndag skulle bröllopet stå, mer än 300 km in i landet. Jag hade inte hunnit planera hur jag skulle ta mig dit, jag hade inga pengar växlade och dessutom var jag trött efter en natts flygresa. Jag tog taxi till busstationen och tänkte att jag börjar väl med att åka buss västerut så får vi se sen. Tyvärr hade expressbussen till Kisumu redan farit och de bussar som fanns inne såg inte ut som något jag ville åka med. Också tåget västerut hade avgått redan denna morgon. Jag fann mig alltså stå i den kenyanska huvudstaden ett dygn före en filmning inne i landet och visste inte vad jag skulle göra. Jag åkte runt med taxin för att få pengar växlade och sen frågade jag på skämt vad det kostar om han kör mig till Atemo. Han visste inte var ett sånt ställe fanns och såg lite klentrogen ut. Men han gick med på att fråga chefen. Vi åkte till taxicentralen och efter en stunds parlamenterande hade vi kommit överens om priset. Jag betalade en rundlig summa utan att ännu ha kommit en meter närmare mitt mål och ännu kunde vi inte åka. Chauffören skulle vara tvungen att övernatta och måste hem först.
Så mitt på dagen åkte en inte alltför flott Nairobitaxi ut mot Naivasha och Rift Walley. Vägen ut från Nairobi var i rätt bra skick och det blev en behaglig inledning på resan med matpaus i Nakuru. Sedan började det gå långsammare och innan vi nått avtagsvägen mot Kisii hade mörkret fallit. Det fanns ingen vägbelysning, skyltningen var dålig och det enda jag kom ihåg från mitt förra besök var att i Yuogis skulle man ta till vänster. Till all lycka fanns det folk längs vägarna att fråga, människor som gick där i mörkret. På vägen in mot Atemo fanns sedan bara mörkret och jag hade ingen aning om var missionsstationen fanns, mindes bara att det var till höger uppe på en höjd. Plötsligt kom vi till en korsning som såg bekant ut. Till höger här, kommenderade jag. Först såg det bra ut, sen inte bra alls. Vägen blev sämre och det bar ganska brant utför. Så tog vi en liten avtagsväg och hamnade in på en gårdsplan, en shamba framför en hydda. Folk var ute i mörkret men visade ingen större förvåning över ett besök av en Nairobitaxi på kvällskvisten utan upplyste vänligt om att vi svängt av för tidigt, Atemo var en bit längre fram. Tillbaka till den större vägen och så var vi rätt. Äntligen var jag framme, i god tid före bröllopet.
Jag blev välkomnad av folket på stationen och fick övernatta i ett ledigt missionärshus. Det var egendomligt att stå på trappan och lyssna på alla den afrikanska nattens ljud och dessutom slog någon på trummor i grannskapet med både rytm och innebörd främmande för mig, och faktiskt kändes det lite hotfullt också.
På morgonen bjöd Rut Åbacka, missionär från Övermark, på frukost. Det gjorde hon varje morgon jag var där och det är de där morgnarna när jag gick till Ruts hus och fick frukost på altanen som är de varmaste minnena från detta besök. Vanligen fanns det andra där också, Gurli Roth t.ex. hade också kommit från Närpes för att vara med på bröllopet. Frukoststunderna på Ruts altan var stunder av avspända samtal, gott på bordet, tropikernas växter, ljud och dofter runt omkring.
Söndagen var bröllopsdagen. Jag gick upp mot kyrkan ovanför missionsstationen i god tid. Kyrkan var sig lik men framför hade en grav kommit, Sven Klemets grav. Han hade några år tidigare blivit stungen av en orm i Rukongo och dött av ormbettet.
Kyrkan fylldes av bröllopsgäster. En bit bort samlades en grupp ungdomar. Brudparet var också där och två av missionärerna. Det var bröllopståget som organiserades och som sedan sakta skred fram till kyrkan till vacker afrikans sång inne i kyrkan var det Richard Olak som förrättade vigseln.
Efter vigseln besökte vi brudgummens hemby och därefter var det bröllopsfest på Atemo. Många människor var på plats. Med fanns också Finlands ambassadör som hade kommit från Nairobi.
För min del fortsatte dagarna i Afrika med att besöka Rukongo, en missionsstation som evangeliföreningen inrättat alldeles vid Victoriasjöns strand. Det var Mia Bernas arbetsplats, men också Kristian och Chamilla Sjöbacka från Övermark fanns där. Det var en vackert belägen plats på sluttningen till en hög höjd med andra höga höjder runtomkring. Platsen hade för inte så länge sedan varit vildmark med förekomst av tsetse-flugor. Det som man som tillfällig besökare mest fruktade nu var ormarna. Det gjorde att man gick försiktigt i gräset om man t.ex. varit på kvällste till Sjöbackas och skulle tillbaka i mörkret. Men det farligaste jag stötte på var en stöddig padda som satt på min trappa och vägrade flytta på sig när jag skulle in. Jag hade också här ett hus för mig själv, med fladdersmöss på vinden.
Jag filmade på Rukongo, missionärernas arbete och lokalbefolkningen, kvinnorna vid brunnen och vid kvarnen. Det lantliga livet i omgivningen gav vackra bilder. Samtidigt var kontrasten enorm till Nairobis moderna liv. Kenya är trots allt ett av världens verkligt fattiga länder, något som man kan ha svårt att tro om man bara besöker huvudstaden och turistorterna vid kusten och nationalparkerna.
Min återfärd från missionärerna skedde med tåg från Kisumu. Jag tog nattåget och hade en sovkupe för mig själv. Det blev inte så mycket sömn, det var tropiskt regn i tropisk natt och tågvagnen var av gammalt snitt så man upplevde ovädret mycket nära. Samtidigt var det spännande att studera de nattliga järnvägsstationerna där tåget stannade, i den mån man såg någonting. Den gatubelysning som vi i de rika länderna frossar i finns inte på småorterna längs järnvägen mellan Kisumu och Nairobi. Det hade varit oroligheter på vissa håll i landet och det kändes lite kusligt i mörkret. Tåget gick långsamt och de tre-fyrahundra kilometrarna tog hela natten, morgonen hade ljusnat när vi var framme i huvudstaden. Flyget hem skulle gå på kvällen så för att komma loss lite som turist tog jag en taxi och besökte en nationalpark i närheten med giraffer som gick omkring på slätten.
Så slutade mitt tredje besök i det som jag ser som det riktiga Afrika, i länderna söder om Sahara. Jag hoppas kunna åka dit igen som pensionär.
När kriget i fd. Jugoslavien bröt ut i början av 1990-talet kom flyktingar därifrån till Närpes. Det var människor som hade varit med om hemska saker och som nu förhoppningsvis skulle få vila ut i ett lungt samhälle i nordliga Finland.
...
Hösten 1993 gjorde När-TV en insamling som var rätt unik för en lokal-tv. Resultatet blev en bra bit över hundratusen mark på en kväll i en sändning där lokala hjälporganisationer samt de bosniska flyktingar som fanns i Närpes såg till att insamlingskvällen fungerade med program, bidrag och utmaningar.
Nylänningen Kalle Augustsson hörde till dem som kunde köra in hjälpsändningar till Bosnien trots att kriget pågick. Med Kalles bil samt två bilar från Närpes med Matts Gullström och Göran Karlsson som chaufförer startade man dagarna efter julen -93. Jag fanns med för När-TV samt för att ge rapport till finlandssvenska tv:s nyheter och regionala program. Dessutom fanns en journalist och en fotograf från Suomen Kuvalehti med. Vi hade ingen egen bil utan åkte med i långtradarhytterna.
Resan genom ett vintrigt Europa blev minnesvärd. Det var ganska lugnt på vägarna eftersom det flera dagar var helg och endast hjälptransporter fick köra. Nyåret firades anspråkslöst i en nästan igensnöad alpby, Mautern, i österrikiska Steinmark. Följande dag passerades gränsen till Slovenien som några år tidigare hade brutit sig loss från Jugoslavien. Det blev flera timmars stopp vid gränsen, av olika orsaker ville myndigheterna inte låta oss passera.
-Förstår ni inte att det är krig därborta, sa man bland annat.
-It´s my head, not yours, svarade Augustsson.
Sedan gränsen passerats förändrades stämningen. Det var fortfarande Europa, men ett annorlunda, kargare, fattigare och farligare. Första hotellet vi övernattade i hade sandsäckar framför entrén och grova plankor för fönstren som bombsplitterskydd.
En del av lasten lossades i Kroatiens huvudstad Zagreb. En av långtradarna återvände hem. De två övriga, Augustsson och Karlsson med mig och Kuvalehti som passagerare fortsatte söderut. Målet var Mostar i sydvästra Bosnien. Det gick inte att köra direkt dit på grund av kriget, istället blev det att ta en mindre väg över bergen för att komma ut till adriatiska kusten och sen följa kustvägen från Sinj söderut.
Det var en mycket vacker väg. Den sökte sig fram längs bergssidan, därnere fanns det klara vattnet och utanför fanns alla öarna, så många att man sällan såg öppet hav. I närheten av Zadar kom vi på kvällen till en sönderbombad by och nedanför fanns en lång pontonbro. Den riktiga bron hade sprängts. Det var order att köra över den provisoriska bron med släckta lyktor eftersom fronten var nära här. Så fortsatte färden via Split mot Dubrovnik men innan man kom till den från fredstiden välkända turiststaden blev det att svänga inåt landet mot Mostar.
Efter några timmars körning längs vägar med påfallande stort inslag av militär- och FN-fordon kom vi till byn Medugorje, halvvägs från kusten mot Mostar. Här tog vi paus, detta var en lämplig plats för mediation innan vi åkte vidare mot kriget. I denna by hade några barn upplevt en uppenbarelse av den heliga jungfrun 1981 och sedan dess har denna bosniska by blivit en pilgrimsort för katoliker. Nu under kriget var besökarna inte så många men kyrkan var öppen för bön och meditation.
På trettondagsaftonen var vi framme i Citluk, en liten stad 20 km utanför Mostar. Överallt syntes spår av kriget, vi körde över landsvägsbroar som var minerade, vi passerade många sönderbombade byar. I sanden på trottoarerna låg mängder av tomhylsor från tidigare strider. Det var onsdagskväll och När-TV-sändning hemma i Närpes så jag ringde in en rapport i direktsändning om att vår hjälpsändning var nästan framme. Jag ringde från ett litet hotell där vi sov över och det bara fanns ett par militärer och vi, vad jag såg.
Följande dag, trettondagen, körde vi över de sista bergen och tog vägen ner till Mostar. Staden låg vackert belägen därnere, i floden Neretvas dalgång, men för dem som bodde där var läget inte alls bra eftersom fiendekanonerna lätt kunde skjuta in från bergen ovanför.
Första lossningen av vår hjälpsändningslast gjorde vi vid ett barnhem i närheten av stridslinjen, det pågick gevärseld i grannkvarteret och längre bort hördes enstaka granatkrevader. Husens väggar var fulla av kulhål, en otäck plats.
Sen körde vi genom stan upp till sjukhuset. Det var en obehaglig färd eftersom det fanns risk för prickskyttar på vissa sträckor. Sjukhuset hade flera granathål i fasaden, det var ett högt hus men bara de nedersta våningarna användes. Igen lossades lasten till ackompanjemang av kraftiga detonationer. Jag hoppades att vi kunde åka därifrån så fort som möjligt, men när lastbilen var tom kom Augustsson ihåg karameller och presenter som vi hade i hytten, dem skulle vi till barnavdelningen med. Det blev att gå tvärs över en öppen plats bort till barnsjukhuset och där blev vi förstås populära.
Efteråt, i Citluk fick vi höra av frun till mannen som visat oss in till Mostar att det talats i radion om att det varit en livlig dag med eldgivningen. Det kunde jag gärna hålla med om även om jag inte hade nånting att jämföra med. Men nere i denna sönderskjutna stad skulle tusentals civila leva sitt liv två år än innan det blev fred.
Tillbaka i Kroatien och Zagreb blev det att söka upp den nationella tv:n och redigera materialet för finlandssvenska TV-nytt. I hissen på väg upp till redigeringen fick jag veta att tiden för linköverföringen hade ändrats, att jag hade bara en timme tid innan materialet skulle över till Helsingfors. Dessutom skulle jag inte få nån redigerare, jag måste klippa själv. Det var förfärligt bråttom men jag hann. Via linkar sändes bilder och effektljud till Helsingfors i tid men speakljudet var inte klart när den bokade tiden gick ut. Speaken fick jag ge på telefonlinje från en bensinstation längs vägen sen. Inslaget gick ut i TV-nytt samma kväll och jag har sett det efteråt på band, det var inte så illa.
Följande år gjordes en ny insamling i När-TV och en ny hjälpsändning for iväg, denna gång till Zagreb och en hjälporganisation där. Hjälpsändningen föregicks av en konflikt hemma mellan de lokala organisationerna och bosnierna i Närpes om vart man skulle sända lasten. Det var en otrevlig historia som jag kom att personligen bli inblandad i och som gjorde att jag valde att avstå från den typens engagemang i fortsättningen. Det var för komplicerat för en liten lokal-tv att hantera.
Långt senare, 2005, kom jag att åka till Bosnien igen för att göra När-TV-program. Denna gång tillsammans med en av bosnierna i Närpes, Midhat Cehobasic. Vi åkte till Banja Luka i norra delen av landet och därifrån till Kozarac och trakterna däromkring, de trakter som de första flytktingarna i Närpes kom ifrån. Orten hade drabbats hårt av kriget men var nu till stora delar återuppbyggd och bland de nya husen fanns också sådana som hade byggts av närpesbosnier, att ha att bo i på semestern eller för att i en framtid eventuellt permanent bosätta sig i. Jag träffade också en äldre kvinna som hade bott i Närpes i flera år men som nu hade återvänt till Kozarac.
Kosarac hör i dag till den del av Bosnien som inte administreras av bosnienmuslimerna, något som förstås smärtar många av bosnierna i Närpes. Över huvud taget är hela situationen i Bosnien sorglig och någon nämnvärd utvecklig kan inte ske i landet innan man får till stånd en bättre politisk lösning än dagens. Men det läge som råder är ett resultat av kompromisserna som nåddes då 1995 och som ändå fick slut på kriget.
I 1990-talets början förekom ett mittnordiskt samarbete mellan folkhögskolor i Norge, Sverige och Söff i Finland. När det sovjetiska greppet i Estland började släppa blev det intressant att försöka återskapa den folkbildningstradition som funnits i Estlands svenskbygder. Före ryska tiden hade det funnits en estlandssvensk folkhögskola i Nuckö nära Haapsalu.
...
För Sten Westerholm, som då var rektor för Söff, var detta en utmaning som resulterade i ett starkt engagemang och senare flera års heltidsjobb i Estland. För mig som vikarie och timlärare på Söff blev det också att vara med på ett hörn. Jag kom att göra ett dussintal resor till de nordvästra delarna av Estland och ett par resor söderut, bl.a. till Tarttu, Dorpat.
1992 kom sju elever från Estland till Söff. Jag var med när vi hämtade gruppen i Haapsalu och kom sedan att ha mycket med dem att göra, bl.a. åkte jag med dem när de skulle hem till jullovet.
Denna första tid efter att ryssarna hade dragit sig tillbaka var en intressant tid i det självständiga Estland. På den första resan jag gjorde dit fanns fortfarande vaktposter utplacerade längs vägarna och ryska förband fanns kvar i trakten av Haapsalu, där ett stort militärt flygfält hade funnits. För oss som kom från Finland var det både spännande och lite kusligt att uppleva skuggorna av totalitärstaten på nära håll.
Så småningom blev Estland allt mer västerländskt även om det bara var vissa delar av befolkningen som kunde njuta frukterna av det öppnare samhället. I Haapsalu öppnades en estlandssvensk folkhögskola i ett samarbete mellan olika skolor och institutioner i Estland, Sverige och Finland. Som suppleant i styrelsen kom jag att följa skolans första år rätt nära och det var med en stark känsla av pionjärsskap som alltsammans byggdes upp. Senare, med Sten Westerholm som rektor, öppnades också en avdelning i Tallin, vid svenska kyrkan där.
En centralgestalt under den första tiden var Ervin Johan Sedman. Han var arkitekt med minnen från en tid i rysk fångenskap. Han var en karismatisk person och vi kom bra överens. Han var en äldre man med yvigt skägg och en svenska med speciell estninsk klang. Hans humor var något udda och han filosoferade gärna över allt möjligt. Han var mycket kunnig i traktens historia och en värdefull guide för oss som kom på besök. Han jobbade för skolprojektet och jag minns hans överbelamrade arbetsrum i Haapsalu där han satt i sena kvällar.
Jag blev bra bekant med flera av de estniska eleverna på Söff. Det gjorde att jag flera gånger var på besök hemma hos familjer och då gavs också sovplats för natten. Samma gästfrihet hade jag också upplevt i Vitryssland när jag sov över i "Tjernobybarns" hem. Det var nästan lite genant hur man packade ihop sig för att ge bästa platsen åt gästen från Finland. I Estland minns jag speciellt familjen Poller strax utanför Haapsalu. De äldre i familjen kunde ingen svenska eller engelska, men var mycket vänliga och hjärtliga och jag trivdes alltid bra där. Det var också trevligt att kunna ha med sig presenter som verkligen uppskattades, första tiden i det självständiga Estland fanns det inte så mycket i butikerna och inte heller så mycket att köpa för. Familjen Vomm som bodde i amma trakter kom jag också flera gånger att hälsa på och dottern Katrin, som gick på Söff blev jag bra bekant med.
När ryssarna hade dragit sig tillbaka blev Estland istället utsatt för organiserade kriminella ligor. Jag kom några gånger att åka ensam i bilen till Haapsalu och det var verkligt kusligt att köra av båten i Tallin sent på kvällen och sedan i nattmörkret köra längs ödsliga vägar mot nordväst. En gång när jag närmade mig Haapsalu fanns det en vägspärr i skogen med sandsäckar och beväpnade män. Jag fick passera och hörde sen att det var stades sätt att fösöka hindra att maffian etablerade sig i Haapsalu.
Första tiden fanns två speciella ställen i Haapsalu som jag gärna besökte. Det ena hette Pippi pensionat, som en påminnesle om att Astrid Lindgrens illustratör Vikland var från Haapsalu. Det var ett charmigt hus där jag bodde ibland och där det fanns en matservering som ofta anlitades av estlandssvenskar. En annan servering fanns invid Svenska torget nära den gamla biskopsborgen. Här kunde man få rysk Seljnka med det godaste mörka bröd till. Ingen av dessa ställen finns tyvärr kvar. Men annars har mycket av den charmiga småstaden bevarats och restaurerats och borgen är en verkligt turistattraktion.
I dag har jag inte längre så mycket kontakt med Estland men det var en intressant och berikande erfarenhet att få vara med när så mycket nytt hände i landet.
2004 kom jag att delta i Närpes vänorters samling på Island. I staden Akranes, inte långt från Reykjavik, hölls en samling med deltagare från Närpes, Västervik i Sverige, Bamble i Norge och Tönder i Danmark. I vänortssammanhang bor man i familjer och jag kom att bo hos en trevlig familj där mannens far hade varit släggkastare på nationell nivå.
...
-Då kände din far kanske Viljamur Einasson, frågade jag vid kvällssamtalet i soffan. -Kan du husk honom? frågade min värd, alldeles paff över att hans finske gäst plockar fram en trestegshoppare från femtiotalet i snacket, en landslagskollega till hans far. Han kunde ju inte veta att jag som minnesträning brukar försöka komma ihåg namnen på min barndoms idrottshjältar och deras resultat. Bland alla dessa, Eeles Landström, Oiva Halmetoja, Olavi-trion Salonen, Salsola och Vuorisalo, Kalervo Höykinpuro, Voitto Hellsten, Oswald Mildh, Dan Waern med flera fanns också denne Viljamur Einarsson från Island som tog silver i OS i Melbourne i tresteg med resultatet 16,26. Jag lyssnade på Enzio Sevons radioreferat då -56 och minns att jag var imponerad av att en islänning kunde ta medalj, dessutom hade han ett så vackert namn, tyckte jag då som nioåring vid rörradioapparaten. Det var rätt lustigt att jag på Island nästan femtio år senare fick användning av mina minnen från 1956, tack vare vänortsträffarnas sed att bo hos värdfamiljer.
Island var precis så intressant som man kunde vänta sig, med det karga landskapet, blå lagunen, vattenfallen och de sprutande varma källorna. Själv minns jag dessutom en utflykt med min värd upp på Akranes berg så att jag skulle få filma vyer över stan och havet. Jag minns också bussutflykterna med bra guider och hisnande bergsvägar och sedan båtfärden från Stykkesholmyr (där man, sades det, förr talade danska på söndagarna för att prästen var dansk) ut till öarna utanför, tidvattensströmmarna, fågelbergen.... Det blev ett När-TV-program som resultat av denna resa, samt en bilddokumentation för Nordenföreningen.
Bland de tiotusentals rubriker man ögnat igenom under ett långt tidningsläsarliv är det några som har fastnat i minnet, som en i Vasabladet inför ett riksdagsval när Ragnar Granvik inte längre ställde upp. "Terjärv tappar greppet om rikets affärer" skrev tidningen, och syftade på raden av riksdagsmän från Terjärv som då bröts. Granvik, Wickman och Hästbacka hade under många år varit riksdagsmän, Granvik också en tid minister. Det skulle ju komma en riksdagsman till sedan, Nils-Anders Granvik.
...
Om man har levt i Närpes de senaste 25 åren har man också haft vissa möjligheter till goda kontakter till landets maktelit. Först var det Ole Norrmack, med rötterna i Övermark, som blev riksdagsman, långvarig minister och partiordförande. Sedan kom Ulla-Maj Wideroos, riksdagsman och minister från Kalax. Båda dessa toppolitiker har haft ett mycket avspänt förhållande till När-TV och intervjuerna har blivit rätt många genom åren.
När Ole Norrback efter slutad politikerbana blev ambassadör, först i Oslo och sedan i Aten, var det naturligtvis intressant för När-TV att göra ett reportage om ambassadören. Det projektet kunde genomföras hösten 2005 när jag tillsammans med Ulla Mangs besökte ambassadörsparet Norrback i Aten.
Det blev en bra resa. Ambassadören själv mötte på flygplatsen och hjälpte till att bära väskorna och utanför stod tjänstebil med prydlig chaufför och väntade. Det blev två När-TV-program som väckte god respons bland tittarna. Det första programmet handlade om ambassadörsskapet ur professionell synvinkel, med besök på ambassaden och bilder från stan. Bland annat tog vi en busstur i centrala Aten eftersom Ole Norrback ofta tar bussen från residenset till ambassaden. Det väckte en del uppmärksamhet i bussen när en av passagerarna, Norrback, blev intervjuad och filmad medan bussen arbetade sig fram genom centrumtrafiken.
-Jag brukar se mina kolleger ibland i sina tjänstebilar, det är oftast så att bussen kör förbi, det går fortare såhär, berättade Norrback.
Det andra programmet handlade om livet i Aten, utgående från bostaden, residenset. Här spelade fru Viviann Norrback en viktig roll, hennes rättframma framtoning i intervjun berikade programmet. Ole Norrback var bra också här, som när han berättade om hur han kapat delar av ett stort träd på tomten, sedan personalen vägrat ta itu med det knepiga uppdraget.
För min personliga del var det första gången jag besökte Aten och det fanns också lite tid att turista och se Panthenon och andra historiska platser. Grekisk mat fick vi också pröva med ambassadörsparets kompetenta hjälp, dels på residenset, dels på en charmig restaurang i den gamla stadsdelen.
När man fyller sextio är det naturligt att man reflekterar en del över det liv man levt och som nu börjar gå mot sitt slut. För min del har det varit ett händelserikt liv, men nog också ett rikt liv. Jag har visserligen under större delen av livet haft ont om pengar eftersom jag hållit mig till lågavlönade jobb, inte förstått mig på aktier eller andra smarta sätt att tjäna pengar. Jag har dessutom haft en gammaldags syn på förhållandet mellan arbete och pengar, att man ska ha sin lön i förhållande till det arbete man gör, något som kommer till mycket konkret praxis om man som jag har varit frilansare under en stor del av arbetslivet. Inget arbete, ingen lön, är den enkla regeln för frilansaren. Jag har märkt att det är bra att inte tjäna för mycket, en viss penningbrist håller en alert och gör det lättare att urskilja de viktiga sakerna i livet.
...
Jag har förstås fått avstå från en hel del, bl.a. torde jag fortfarande hos magistraten vara registrerad som en person utan adress, boplatserna har varit tillfälliga och av lågstatuskaraktär, men jag har alltid haft tak över huvudet och sällan behövt frysa. En orsak till adresslösheten har varit att jag inte haft råd att köpa mig avskildhet och tystnad utan de lägenheter som stått till buds har varit i stort sett obeboeliga för mig på grund av stökiga grannar. Eftersom jag levat ensam har jag inte så mycket ljud för mig hemma ch det leder till att grannarnas ljud i för billigt byggda hyreshus hörts alltför bra. Därför har jag snart flyttat från de fasta adresserna.
När Ulla Mangs och jag 1990 besökte USA och intervjuade emigranter träffade vi också, som tidigare nämnts, Signe Burney i Florida. Hon hade levt ett liv som i mina ögon var helt otroligt, men när hon fick frågan om hur hon tycker att hennes liv varit svarade hon efter en kort stunds tystnad "ett ganska vanligt liv skulle jag tro".
Signe Burnesys kommentar kom att följa mig resten av livet och blev en påminnelse om hur relativt allt är när man själv skall försöka se sitt liv.
Det rika för min del är knappast det ytliga samlandet av erfarenheter som mina många resor resulterat i. Det är snarare så att dessa snabba intryck lämnat spår som senare i det dagliga livet gett ändå anledning att tänka och reflektera över olika händelser i tiden. Intrycken från resorna har i sin tillfälliga karaktär ändå gett avtryck i mitt sätt att förhålla mig till det jag ser och hör. Så har min erfarenhet av besöken i människans urhem i Afrika gjort mig för alltid intresserad av frågor om människans ursprung. Mitt tidiga besök i Kina har gett mig anledning att mer noggrant än annars följa landets vanskliga väg till en modern tid, en väg och en färd vars slut vi ännu inte sett men som kommer att få så oerhört stor betydelse för hela vår jord. Med sorg har jag sett hur flera av de länder som jag besökte då på 1970- och 80-talet aldrig kom upp till den utveckling som man trodde på. I vissa fall har det gått tvärtom, de har igen halkat neråt och människorna far illa.
Jag har fått glädjas åt att folk har slutat slåss i Kambodja och Rwanda, i Bosnien och i gränstrakterna mellan Kenya och Uganda.
Om världen allmänt taget blivit bättre på de senaste trettio-fyrtio åren är tveksamt. Många
av världens oroshärdar har förbytts i spirande demokratier och ökat välsånd, nya oroshärdar har kommit istället. Det verkar vara en evig rundgång.
Var utbryter nästa blodiga krig, var sker nästa folkmord?
Här hemma har livet väl allmänt taget blivit bättre. Visst händer det att jag önskar att dagens bortskämda ungdomar skulle få känna på den fysiska vardag som min generation hade, med att "måka ett dynglass" för hand med grepen och sedan fara ut på åkrarna med hästen förspänd och breda ut dyngan som gödsel och jordförbättringsmedel. Att stå framför en solhet ladddörr och "måka" in torrhöet eller vara därinne i ladan i hettan och dammet ta emot höet utifrån och trampa runt väggarna för att få plats för ännu ett lass innan ladan var helt packad....
Vi vill gärna tro att den sortens aktiviteter i barndom och ungdom gav en härdad kropp och danade karaktären. Men vi har faktiskt inga bevis för att inte de barn och ungdomar som i dag sitter och slöar framför tv:n eller datorn på sin rundligt utmätta lediga tid blir sämre människor än vi.
När min far dog kom jag att för mig själv reflektera mycket över att en man som föddes i 1900-talets åttonde år och som dog åtta år innan det århundradet var till ända hade fått uppleva mer av teknisk utveckling under sin livstid än någon annan generation före honom. Det är lätt hänt att tänka så och troligen är det en rätt så relevant tanke. Det var på 1900-talet som den nya tiden tog fart i Österbotten.och min far kom att vara med om den utveckligen. Han började i ett fattigt hem i Småbönders, kom genom sitt tekniska intresse att vara med om landsbygdens mekanisering på nära håll både i Småbönders och senare i det nya hemmet i Lepplax. Han var både nyodlare och skogshuggare, mejerimaskinist och bonde och han kom att byta hästen mot traktor, köpa skördetröska och modernisera sitt hem med att byta ut kakelugnarna mot pannrum. Han klarade allt detta plus att tillsammans med sin hustru fostra sju barn alldeles utmärkt. Han genomlevde alla förändringarna med öppet sinne och ville gärna diskutera dagsaktuella saker på gamla dar i vindsvåningen därhemma.
När jag nu själv börjar närma mig samma sammanfattning av livet så är det knappast mindre omvälvande. Jag har hunnit vara med om det finländska agrara livets basverksamhet med hästplog, höbärgning med störar och torrhö, dikning med gräfta och spade, skogshuggning med "bågasåg" och utdrivningen av virket med häst. Jag minns när den första skördetröskan kom till byn, jag minns när motorsågen sågs i trakten för första gången när en konsulent med ett väldigt exemplar till såg kapade ner den gamla granen vid hönshuset. Jag minns den första grävmaskinen som grävde grannens brunn.
Men jag har också nyhetsfilmat med 16 mm åt TV-nytt, Veckans Puls, TV-Uutiset och Urheiluruutu i snart sagt alla Österbottens kommuner, jag har rest med den kameran och sedan den moderna videokameran i Finland och i de flesta världsdelar och alltid kommit hem med något resultat att visa upp.
En sak som man kan sörja över idag är hur vi människor breder ut oss på naturens beskostnad och lämnar allt större avtryck av den framfarten. Att det skall behövas så mycket för att leva ett liv, så mycket saker, så mycket pengar. Ännu mer kan man sörja över den tystnad som råder, att ingen riktigt verkar bry sig, utom möjligen dom som har till yrke att göra det. Jag tycker att det är mycket tråkigt att dagens generation inte får uppleva det engagemang som fanns i min ungdom, kring politik, kring miljöfrågor. Man kan visserligen hävda att naturen klart sig ganska bra och att vissa saker vänts till det bättre. Så har till exempel miljögifterna minskat så att havsörnarna har kunnat öka i antal igen. Men de allmänna prognoserna är dåliga, speciellt när det gäller utsläppen i luften, detta befängda fenomen att människan uppfann en massa maskiner med förbränningsmotorer som använder jordens atmosfär som avfallsplats. Jag själv har lämnat väldiga avtryck efter mig i det avseendet och jag börjar omräkna alla flygresor jag gjort till kilo koldioxid. Eller den mängd bensin jag bränt upp med bilkörandet och spritt ut avgaser längs riksåttan i fyrtio år.
Det har gått an så länge det är bara vi i den rika världen som brett ut oss. Systemet har byggt på att de flesta på vår jord inte slösar med naturtillgångarna och inte smutsar ner. Men när varje kines och varje indier en dag vill köra omkring i egen bil, vad händer då? Och varje afrikan vill ha kylskåp och frys? Vilket politiskt system klarar av att säga att nu är det dags att nu, bästa medborgare, att sänka levnadsstandarden innan vi har förstört vår jord?